Jag kände skam när jag fick vänta på rummet

Meryem Yebio, 33: ”Swedengate”-fenomenet gör mig stolt över min egen bakgrund

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2022-06-01

helskärm

DEBATT. ”Till min lillebror då?”. Så brukade det alltid låta när jag som barn fick saker i min lillebrors frånvaro. Något som ofta resulterade i att min mamma kallade mig för tiggare även om tiggandet var till följd av hennes uppfostran. 

”Swedengate”-debatten har fått mig att tänka tillbaka på vissa delar av min barndom som jag hade begravt djupt.

Jag tänker tillbaka på alla gånger som jag som barn var hemma hos min grannkompis och lekte och blev ombedd att vänta på rummet medan min vän och hennes familj åt i köket några meter från rummet.

Varje gång detta hände kändes det på något märkligt sätt som jag än idag inte kan sätta ord på, annat än att det bara kändes fel i hela kroppen.

Jag undrar varför jag aldrig gick hem när detta skedde, men viljan att leka med min vän måste ha tagit över den märkliga skamkänslan exkluderingen orsakat.

Förutom det kändes frågan om att vänta på rummet även oerhört främmande, eftersom mina vänner inklusive kompisen jag väntade på i rummet alltid åt hemma hos mig och min familj.

Jag har än i dag aldrig hört mina föräldrar be någon av mina eller mina bröders vänner sitta på rummet och vänta medan vi äter, utan alltid mer eller mindre tvingat våra besökare att äta med och hos oss.

Inte för att vi på något sätt levt i överflöd (snarare tvärtom), utan för att det varit så självklart för mina eritreanska föräldrar att dela på det som finns oavsett om det vid tillfället varit mycket eller lite. 

I kölvattnet av den uppblossade debatten inser jag att det är ”Swedengate”-traumat som gjort att jag från från barnsben alltid varit och fortfarande är obekväm med att äta spontant hos andra.

Jag tackar oftare nej än ja till mat hos andra och äter alltid innan – även när jag blir bjuden på middag. I dag inser jag att det till stor del har att göra med hur vanligt förekommande ”du kan leka på rummet medan x äter” var när jag var liten – även om en del av min känsla av att vara obekväm även har att göra med min eritreanska uppfostran.

Min mamma har alltid varit mån om att vi inte ska framstå som hungriga hos andra och mättat oss innan vi gått hem till andra (inklusive släkt) även på planerade middagar.

I eritreansk kultur är mycket nämligen helt tvärtemot ”Swedengate”-fenomenet. Du delar alltid det du har och din gäst ska alltid få mer och/eller bättre än dig även om du lever på marginalen.

Och när du själv är gäst ska du underlätta för den du blir bjuden till så mycket som du kan, helst genom att tacka nej eller äta och dricka i begränsad mängd (läs: inte som att du vore hemma hos dig själv om du är eritrean).

I den eritreanska kulturen tackar du till och med nej till mat även när du är hungrig för vad du än gör så vill du inte framstå som hungrig (läs: att du inte får eller har mat hemma) eller girig.

Enligt eritreansk kultur äter du alltid mer i ditt egna hem än du äter hos andra och du bjuder alltid tillbaka med råge om du nu misslyckats med att vara den första att bjuda.

Du är även mycket mer bekväm med att ge än att få och bråken handlar oftare om att någon vill stå för bjudningen än att den andra ska betala eller stå för maten. 

Min mamma brukar alltid berätta om hur mycket hon fick skämmas för mig som barn när olika personer köpte saker till mig när de träffade mig ute och jag alltid brukade säga "till Semir (min lillebror) då?" och indirekt be dem att även köpa samma sak till honom.

Troligtvis för att jag fick dåligt samvete över att ha fått något i hans frånvaro som jag vet att även han hade velat ha. Något som sitter i än i dag och som min mamma fortfarande kallar mig "lemanit" (tiggare) för. 

Nej jag är inte mamma. Men jag vet att jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi skulle låta mitt barns vän vänta på mitt barns rum medan vår familj åt. Jag blir känslomässigt rörd bara vid tanken på det väntande barnet.

Jag tror att det är samma känsla som fick mig att ”tigga” saker till min lillebror när jag var barn. Han blev ”den väntande vännen på rummet” för mig bara genom att inte vara med mig när jag fick godis, glass och allt vad det kunde vara.

Hela ”Swedengate”-fenomenet gör mig ändå så otroligt stolt och tacksam över min eritreanska uppfostran och den ”lemanit” som den format mig till. 

Meryem Yebio, 33 år och sjuksköterska

CHATTA: Fick du också sitta och vänta på rummet?

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.