Är godhet att ge en fattig man Coca cola?

Debattören: Stadsmissionen borde veta bättre i julkampanjen med läskjätten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2016-12-05

Det bilden i julkampanjen med Coca cola uttrycker är långt från Stadsmissionens människosyn, skriver Kent Wisti.

DEBATT. Julen är givandets högtid sägs det. Kan vara att vi är lite närmre att dela med oss inspirerade av granar, ljus och julsagor.

I år har Stadsmissionen ett samarbete med Coca cola. Om man köper en Coca cola, fotograferar och registrerar flaskan, skänker de pengar till Stadsmissionens nödvändiga arbete.

Till kampanjen finns givetvis också reklam framtagen. Och den är minst sagt besvärande. I synnerhet i en av bilderna. Den är väldigt scenisk och skulle kunna vara en affisch för en teaterpjäs.

Bildspråket är som direkt hämtat från Jehovas vittnens pamfletter eller totalitära staters propagandabilder. Människosynen blir därefter.

Bilden föreställer en, vad jag förmodar, svensk kärnfamilj vid ett festdukat bord. En mamma, en pappa, en flicka och en pojke. För att riktigt armera att allt är enligt regelboken har familjen även en hund. Vi kan inte ta miste på att det är jul. I fonden en lysande gran, mamma har sin röda julklänning på sig och pojken i de yngre tonåren har knäppt sin skjorta ända upp i halsen. På bordet finns fyllda skålar och uppläggningsfat. Det för tankarna till Astrid Lindgrens uppräckning av all mat på taberaset i Katthult. Alla ler och familjens tänder har samma lyster som stjärnan i granens topp.

Men det finns ett mörker och en kyla som hotar. Runt familjen är det natt och snö som nästan når fram till det trygga redet. Varelser som dras likt malar till ljuset och värmen som strålar från familjen.

Men här finns ingen anledning till oro. Tillvarons skuggsidor betvingas med Coca cola. Det är samhällets marginaliserade som i julnatten har givits den stora nåden att bjudas på läsk av den etablerade medelklassen.

I det kommersiella bildspråket och med en ekonomisk människosyn reduceras människorna utanför familjen till objekt för godhet. Det är deras tilldelade roller.

Det hela är stereotypt till den grad att det kantrar till satir.

De behövande kontrasterar familjens festkläder med skitiga täckjackor, slitna joggingskor i snön, shoppingvagnar och hår som berättar om en dålig hygien.

Det är en dikotomi, en uppdelning av en helhet i två åtskilda delar där allt måste höra till ena delen eller den andra, och ingenting kan samtidigt tillhöra båda delarna.  Starkt och svagt, friskt och sjukt, rikt och fattigt, ljust och mörkt, varmt och kallt.

Som konsumenter erbjuds vi rollen som subjekt, de handlande goda- de riktiga människorna varifrån ljuset strålar.

Paternalism är den lömskaste formen av alla förtryck, ett förmyndarskap med den självvalda uppgiften att se till andra väl. Den är förklädd till godhet men förutsätter en maktordning  och en förförisk dikotomi. Men livet är mer paradoxalt och mångbottnat än så.

Vi som lever våra liv i den riktiga världen vet att pappan i familjen själv kan stå i täckjacka och med en smutsig plastkasse dinglandes i handen om bara något halvår. Det kan gå så snabbt.

Vi vet också att mannen med joggingskor i snön kan stå med vit skjorta och röd julslips på andra sidan bordet nästa jul. Det kan gå så snabbt.

Men bilden tillåter inte detta.

Det vet Stadsmissionen. Jag kräver inte att Coca cola skall veta det. Det är inte deras uppdrag.

I en kristen livsåskådning är ljussättningen på scenen en annan. Då är det tillvarons yttersta angelägenhet som alltid söker oss underifrån. Räddningen springer inte ur en samhälleligt normerad socioekonomisk maktordning utan det är Gud själv som kommer genom det bitande mörkret i nysnön med joggingskor, shoppingvagn och hår som luktar lite illa. Där finns heller inga människor som är mindre brustna eller trasiga än några andra. Alla är vi lika utlämnade åt oss själva, varandra och det vi lite högtidligt brukar ge namnet Gud. Vi är alla lika brustna och hela i en samtidighet.

Men det är lite för komplicerat för att sälja läsk med. Det kanske till och med skulle störa försäljningen. Det glada budskapet befriar från allt förtryck- även det kommersiella.

Jag förstår att det är obekvämt för Stadsmissionen och att de inte har mycket att säga till om i mötet med Coca cola companys marknadsföringsavdelning. Men det bilden uttrycker är så långt från Stadsmissionens människosyn att det vore önskvärt att de på något sätt kommenterade.

Det går ju givetvis att köpa Zingo eller julmust utan att fotografera och registrera och dessutom ge ett bidrag för egen maskin till Stadsmissionen. Fortsätt med ert starka och viktiga arbete!


Kent Wisti, präst, bildkonstnär och satiriker


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Följ ämnen i artikeln