Min dotter tog sitt liv – varför bryr sig ingen?

Debattören: Vår uppblåsta självbild om att vara ”världens tryggaste land” stämmer inte

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2018-11-17

Vi hann inte fram med ”skyddsnätet”. Vår 18-åriga dotter Maya begick självmord den 28 april 2015, skriver Walter Kalmaru.

DEBATT. ”Alla människors lika värde” är närmast att betrakta som en självklarhet i det demokratiska samhället. Det är ett grundläggande fundament inom våra myndigheter, statliga verk och institutioner. Eller?

Två händelser i närtid föranleder att det kan ifrågasättas.

Den ena är det reportage som SVT:s ”Uppdrag granskning” sände i förra veckan.

Reportaget hade titeln ”Vem kan rädda Sanne” och handlade om en ung flicka som lider av komplexa och allvarliga psykiatriska svårigheter. I likhet med många andra med psykiatriska besvär självmedicinerar Sanne med droger. Det är bland annat på grund av detta som Sanne ”faller mellan stolarna”. Psykiatrin (Landstinget), skjuter ifrån sig problemet med hänvisning till ”drogmissbruket” och menar att det är socialtjänsten och beroendevården (Kommunen) som har ansvaret. Konsekvensen av detta bollande med en ung människas liv blir att ingen agerar.

Fallet mellan stolarna kan visa sig vara dödligt.

Den andra, djupt tragiska händelsen är den lille pojken Dante som försvann i Falkenberg och som påträffades död efter flera dagars intensivt letande. Engagemanget var enormt från allmänhet, polis och frivilligorganisationer och djupt gripande att bevittna.

Det första fallet är engagemanget från vårdgivare, socialtjänst och polis i det närmaste obefintligt. I det andra är det närmast monumentalt. Hur kommer det sig?

Eftersom jag själv har tvingats genomlida det fasansfulla i att vara förälder till en försvunnen tonåring vet jag hur det känns. Och jag vet att det känslomässiga engagemanget från omvärlden faktiskt lindrar smärtan en aning. Men jag vet också att det i motsvarande grad ökar smärtan, förbittringen och förtvivlan om engagemanget uteblir.

För cirka tre år sedan försvann min dotter Maya. Hon hade en psykiatrisk problematik liknande Sannes. Och på motsvarande sätt kastades hon fram och tillbaka mellan psykiatri och socialtjänst.

Vi föräldrar kämpade förtvivlat under fyra och ett halvt år för att Maya skulle få adekvat vård. Droganvändandet var sekundärt. Hennes allvarligaste problem var psykosgenomslagen.

I detta tillstånd hade hon genomfört ett allvarligt självmordsförsök genom att hoppa från balkongen i vår bostad på femte våningen. Hon överlevde mirakulöst, trots livshotande skador, tack vare enastående insatser från IVA på Karolinska.

Efter den långvariga vården trodde vi föräldrar i vår naivitet att nu, om inte förr så skulle psykiatrin inse allvaret och se till att Maya fick vård. Att hon skulle skyddas från sig själv med stöd av LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård).

Så blev det inte. Maya ”förvarades” under nio månader på BUP. Någon vård i psykiatrisk mening eller någon utredning om varför hon hade försökt ta sitt liv ägde aldrig rum. Detta faktum bekräftas av den journal som vi föräldrar har en kopia av.

Maya skrevs ut, mot vår vilja och vid den tidpunkten även mot Mayas. Utan att en enda punkt i den så kallade vårdplanen uppfyllts. Däremot konstaterades att hon vid utskrivningstillfället led av sex allvarliga diagnoser – anorexi, tvångssyndrom, ångest, depression, adhd och tendens till trotssyndrom.

Ändå skrevs (slängdes) hon ut. Där fanns en chans till behandling som aldrig togs tillvara.

I dag finns det helt enkelt inte någon psykiatrisk institution för heldygnsvård under LPT (annat än Rättspsyk). Den möjligheten avskaffades som en konsekvens av Psykiatriutredningen 1994. De psykiskt sjuka ska i högre grad ska integreras i det övriga samhället och själva söka hjälp inom öppenvården. Problemet är att de svårast sjuka lämnas åt sitt öde.

Människor som till exempel lider av psykos gör i regel allt för att undvika vård. Det ligger i sjukdomens natur. Ska de då anses få ”skylla sig själva”?

När vår dotter Maya försvann var hon under LVU (Lagen om Vård av Ungdom) vilket är socialtjänstens motsvarighet till LPT. Maya hade bollats som ett paket mellan LVU och LPT under flera år men ansvaret landade i slutändan hos oss föräldrar.

Vi var naturligtvis villiga att göra allt som stod i vår makt och förmåga för att hjälpa vårt älskade barn. Problemet är bara att inför allvarlig psykisk ohälsa, som psykos och anorexi, är man maktlös. Det går inte att ”vårda” en person med allvarlig psykisk problematik i hemmet.

Det går inte att bygga om ett hem till en slutenvårdsavdelning och man räcker inte till som förälder även om man är beredd att ge sitt eget liv för att rädda sitt barn. Man får inte den möjligheten.

Jag misstänker att många människor, precis som jag innan vi drabbades, har en känsla av att psykisk sjukdom och missbruk drabbar familjer som av olika skäl är dysfunktionella. Eller att problemen uppstått som en konsekvens av brist på kärlek och omsorg.

Och därmed finns det en underliggande känsla av att de som drabbas har sig själva att skylla. Så enkelt är det inte. Psykisk ohälsa kan drabba alla. Oavsett social miljö.

Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland svenska ungdomar mellan 16 och 24 år. De flesta har varit i kontakt med någon form av psykiatrisk vård innan de begår självmord.

Detta är ett faktum som borde föranleda extremt kraftfulla insatser – från politiskt håll, från skolan, från media och från allmänheten.

Det är en skam för vårt samhälle, och det borde innebära ett totalt förintande av vår uppblåsta självbild om att vara ”världens tryggaste land”.

När jag ringde polisen för att efterlysa Maya efter att hon varit försvunnen i två dagar fick jag svaret att de inte avsåg att inleda något letande. ”Det är ju som att leta efter en nål i en höstack” upplyste stationsbefälet mig.

Likgiltigheten och den totala frånvaron av engagemang var chockerande trots att jag vid den tidpunkten var härdad efter år av likgiltigt bemötande från psykiatrin och socialtjänsten.

Vi lyckades själva, via Tele2:s tekniker, få fram att hennes sista mobiltelefonsamtal hade kommit från New York.

Maya 18 år, med svåra psykiska besvär, hade lyckats fly från sitt LVU (vilket inte var någon större svårighet. Socialtjänsten brydde sig inte om var Maya befann sig eller vad hon gjorde, trots våra intensiva påtryckningar). Hon hade sparade pengar som hon förfogade över och som vi inte kunde förhindra efter att hon fyllt 18.

Vi fick även ett nummer som hon hade ringt i New York. När vi ringde det var det för sent. Vi hann inte fram med ”skyddsnätet”. Maya hade begått självmord genom att hoppa från sjunde våningen i en fastighet på Manhattan. Det var den 28 april 2015.

Efter det har vi föräldrar suttit i ett antal möten med olika representanter från psykiatrin som lagt huvudet på sned och uttryckt sitt djupa beklagande över de missgrepp och felbeslut som skett och som ledde till vår dotters död. (Missgreppen och felbesluten är dokumenterade i den oberoende utredning som gjordes efter Mayas död). Och på sedvanligt sätt har man presenterat förslag på ändrade rutiner och åtgärder som ”ska förhindra att detta händer igen”.

När jag ser UG:s reportage inser jag att ingenting har förändrats. Samma människor som vi träffat går nu i ett slags lamt försvar av Psykiatriutredningen och dess katastrofala konsekvenser.

Det händer igen och igen och igen…

Människor med psykiska problem och missbrukare går under utan att det föranleder så mycket som en krusning på ytan i vårt ”trygga” samhälle. Det kan inte tolkas på något annat sätt än att de i någon mening anses mindre värda eller att de på något sätt själva är ”skyldiga” till sitt tillstånd.

Psykiskt sjuka människor är besvärliga och svåra att ha att göra med. Faktum är att de ofta möts av ett öppet förakt från dem som har till uppgift att hjälpa. Psykisk sjukdom är ofta akut livshotande. Depression är en dödlig sjukdom. Ändå bemöts de med likgiltighet.

Det finns ingen psykiatrisk vård för de allvarligast sjuka. De är lämnade åt sitt öde.

Gör tankeexperimentet att landstingen la ner cancervården. En absurd och orimlig tanke – men vari ligger den principiella skillnaden? Det finns ingen annan slutsats att dra än att i vårt samhälle har inte ”alla människor samma värde”.


Walter Kalmaru, pappa till Maya, 18, som tog sitt liv


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.