Regeringen använder myter – och skär i LSS

Bengt Westerberg: Att indragningarna bara drabbar företag och fuskare är en bluff

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2017-06-13

Regeringen och Åsa Regnér är ute efter att sänka standarden för assistansanvändarna, men vill ogärna tala klartext, skriver Bengt Westerberg.

DEBATT. För ett år sedan tillsatte regeringen en utredning om LSS och den statliga assistansersättningen. En av dess uppgifter är att föreslå kraftiga nedskärningar av assistansen.

En närmare granskning av direktiven visar att de i många fall bygger på myter och ogrundade antaganden. Låt mig ge fem exempel.


”Kostnadsutvecklingen är ohållbar”

Regeringen framhåller att kostnaderna för den statliga assistansersättningen har fördubblats på tio år, från 14 till 30 miljarder kronor, och att utvecklingen är ohållbar. Men, som Försäkringskassan har framhållit, den faktiska kostnadsutvecklingen överdrivs markant om man inte tar hänsyn till förändrade faktorkostnader (löner för assistenter). Gör man det, och tar hänsyn också till att antalet användare har ökat, så visar det sig att man 2015 för samma standard per individ som 2005 fick betala 23 miljarder kronor.

Dessutom har Sverige genom att ratificera FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning erkänt att brukarna ska få ”ständigt förbättrade levnadsvillkor”. Om insatserna tillåts öka i samma takt som reallönerna hamnar vi mycket nära den faktiska kostnaden 2015.

Att utvecklingen skulle vara ohållbar kan bara hävdas om man anser att det ohållbart att insatser för personer med omfattande funktionsnedsättningar ska hänga med i den allmänna standardutvecklingen.


”Alternativa kommunala insatser är billigare”

Hans Knutsson vid Lunds universitet har nyligen visat att om man vill erbjuda samma standard med andra LSS-insatser som med assistansersättningen så blir det dyrare.

Låt oss i stället utgå ifrån de insatser personer har fått som har blivit av med sin assistansersättning. Det kan innebära till exempel kommunalt beviljad assistans men med färre timmar eller hemtjänst med ännu färre timmar, alltså klart sämre standard. Låt oss också ta hänsyn till minskat förvärvsarbete för föräldrar och ökad arbetslöshet för assistenter.

Alternativkostnaden uppgår då netto till omkring 26–27 miljarder kronor. Det blir alltså nästan lika dyrt för stat och kommun, men ger en väsentligt sämre standard för brukarna.


”Mer ändamålsenliga kommunala insatser minskar efterfrågan på assistans”
Regeringen tror att om bara de kommunala insatserna blir mer ”träffsäkra” så minskar efterfrågan på assistansersättning. Men andra insatser är knutna till boendet, verksamheter eller situationer. Det är kommunen som bestämmer till vad stöd ska ges, när det ska ges och vem som ska ge det.

Det var just den ordningen brukare reagerade mot på 1980-talet. De ville bestämma själva över sina liv. Lösningen blev personlig assistans, knuten till individen. Denna avgörande kvalitetsskillnad kan inte elimineras genom att kommunala insatser görs litet bättre.

Kommunerna behöver förvisso förbättra många av sina insatser, men det kommer inte att få någon större betydelse för efterfrågan på assistansersättning.


”Ökningen av timmarna är oförklarlig”

Timmarna i assistansersättningen har på tio år ökat från i genomsnitt 101 timmar per person och vecka till 127 timmar.

Det är oförklarligt, säger Åsa Regnér. Hon indikerar att ökningen skulle bero på att giriga företag överdriver behoven för att förbättra sin lönsamhet. Det måste understrykas att det inte är företagen som beslutar om timmarna utan Försäkringskassan.

Enligt kassan får brukare med privata anordnare i genomsnitt tre procent fler timmar än dem med kommunala. Det finns inga belägg för att det handlar om ”överutnyttjande”, men låt oss ändå för ett ögonblick anta det. Det skulle i så fall förklara mindre än tio procent av timökningen. Över 90 procent måste ha andra förklaringar.

Och de andra förklaringar som finns, till exempel standardutvecklingen, att fler assistansanvändare har mycket stora behov och att många med mindre behov har blivit av med sin assistans, räcker för att förklara hela timökningen.

Försäkringskassan anser att det behövs mer analys för att kunna svara på vad som driver timutvecklingen. Regeringen ska inte kritiseras för att den vill ha en sådan analys, men för att den har dragit sina slutsatser innan analysen är gjord.


”Alla som behöver stöd ska få det”

Regeringen vill gärna ge intrycket att alla som behöver stöd ska få det och att de stora nedskärningarna av assistansersättningen bara ska gå ut över giriga företag och fuskare.

Även om de extra timmar som brukare med privata anordnare får skulle vara uttryck för ”överutnyttjande” och dras in, och om fusket skulle stoppas, så får regeringen bara ihop en bråkdel av vad den säger sig vilja spara.

Regeringen är ute efter att sänka standarden för assistansanvändarna, men vill ogärna tala klartext. Därför bluffar man om att indragningarna bara skulle drabba företag och fuskare.

Direktiven till utredningen om LSS och assistansersättningen bygger på en rad ogrundade antaganden. Är det inte hög tid att revidera direktiven, att låta utredningen utan skygglappar göra en analys av verkligheten och vänta med slutsatserna tills den är gjord?


Bengt Westerberg


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.