Joggningstrenden gör gubbarna griniga
Det springs som aldrig förr i Sverige. Löpningen har blivit en folkrörelse.
Ingen kan väl vara missnöjd med det? Jo, tydligen.
Det finns ett gäng griniga gubbar som gått ut och jämrat sig i media.
De tillhör en liten svensk löparistokrati, som tror att löpningens själ håller på att urholkas sen pöbeln dragit på sig löparskorna.
I helgen skrev Erik Hörstadius en debattartikel i Aftonbladet, där han ondgjorde sig över att löpningens kärnvärden var utrotningshotade.
Jo, löpningen har tydligen ”kärnvärden”, moraliska maximer som bör respekteras om man vill ge sig ut och jogga:
”Nu när löparen är på väg att bli modeoffer som alla andra 2000-talsmänniskor, är jag rädd att han förminskas som rebell, civilisationskritiker, individualist och friläsare. Hans ensamhet är mindre – men också hans själ?” frågar sig Hörstadius och försöker få löpningen till en askes. Vilket kvalificerat skitsnack!
Visst, löpningen har förlorat sin enkelhet. Lättillgänglighetens charm. Nu är det GPS, pulsmätare, vätskebälten, appar, barfotaskor, osv, osv. Vetenskapen har ersatt mystiken och en genomsnittlig svensk löpare har i dag mer blinkande utrustning på sig än en patient på intensiven.
Och visst kan det vara lite skrattretande att se folk ge sig ut på sin första joggingrunda med lycra-tajts (det är ungefär som att raka bort allt hår på kroppen för att ta simborgarmärket), men vad är det som är så upprörande med det?
Kan man inte bara skratta åt det, skaka på huvudet och jogga vidare?
Ska löpningen få bära hundhuvudet för svenskars statusjakt och hejdlösa konsumtionsbegär?
Problemet är att den här blinkande massan utgör ett hot. Och vad är det som är hotat?
Jo, Hörstadius och hans meningsfränders identitet som löpare. Rätten att få vara en kuf, som han själv uttrycker det.
Den självgoda känslan att tillhöra en utvald klick människor som springer med t-shirts som gulnat i armhålorna, badbyxor och slänga med fraser som ”det finns inget som att torka av svetten med en lovikkavante efter att ha sprungit halvmaran i Dr Martens”.
Även om de säger sig försvara högre värden, är kritiken egentligen bara en elitistisk strävan efter att få vara udda. Det är ingen konstigt – och egentligen mycket mänskligt - även om det är ett något ovanligt område att pissa in sitt revir på.
För några år sen skrev Fredrik Virtanen en krönika om Leonard Cohens hit ”Hallelujah”.
Amanda Jensen hade framfört den i ”Idol” och då fick Virtanen nog:
”Där någonstans, om inte förr, blev den sönderspelad, mosad och uttjatad. Hej då öron, nu orkar jag inte mer”.
Att Fredrik egentligen älskar låten räcker inte: Musik är så mycket mer än vackra melodier och fina texter. På samma sätt som löpning, tydligen, är mycket mer än motion. Genom musiken – eller löpning – visar vi upp oss för omgivningen, säger vem vi vill uppfattas som. Fredrik vill inte bli associerad med Amanda Jensen. Och Erik Hörstadius vill inte bli sammankopplad med de skinande och blinkande miffos han springer på. Han sjunger förmodligen hellre ”Hallelujah” på karaokescenen på färjan till Tallinn.
Men för en långdistanskuf av rang som anser att löpning handlar om ”individualism”, ”frihet”, ”ensamhet” och ”autonomi” – passar det verkligen att springa omkring och gnälla och anmärka på andra löpare?