Vi hindras att hjälpa barn på väg in i gängen
Debattören: Socialsekreterare runt om i landet larmar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-10-15
DEBATT. En tolvårig pojke som rånar, misshandlar och umgås med gängkriminella. En pojke med föräldrar som vågar be om hjälp och får det av en socialsekreterare som ändå inte får ge familjen rätt stöd eftersom det saknas pengar. Ärendet läggs ner.
Det här är ett av de exempel socialsekreterare på Norra Hisingen anonymt berättade om i SVT:s lokalnyheter för några veckor sedan.
Tyvärr är det här inget enskilt exempel från en enskild stadsdel. Socialsekreterare från utsatta områden i flera delar av landet larmar nu om att de hindras från att göra de insatser de tycker behövs för att hindra barn från att rekryteras till gängen.
Gängkriminaliteten i Sverige är med rätta i fokus i debatten. Unga män med våldskapital tar plats i utsatta områden. Boende får sitt vardagsliv beskuret av rädsla och drabbas i tragiska fall även själva av grovt eller till och med dödligt våld.
Samtidigt lockas barn och unga av gemenskapen i gängen. Det har socialsekreterare, precis som polisen, länge sett.
Vi har nyligen frågat medlemmar som arbetar som socialsekreterare för barn och familjer i socialt utsatta områden om de känner till barn under tolv som rekryteras till gäng. Omkring 450 socialsekreterare har svarat. En tredjedel av dem känner till att barn rekryteras till gäng.
I den politiska debatten låter det ibland som att nästan alla partier är överens. Hårdare straff måste till. Vi håller med om att det säkert kan fylla en funktion. Men lika överens låter partierna om att rekryteringen till gängen måste minska.
I så fall krävs verkligt tidiga insatser, mot barn som inte är i närheten av straffmyndighet. Där har socialtjänsten, tillsammans med bland annat skola och polis, en nyckelroll.
Ändå hindras socialsekreterare i dag från att göra vad de tycker krävs. De bakbinds av ekonomiska skäl och får inte sätta in de insatser de anser behövs. Ungefär var tredje av de socialsekreterare vi frågat svarar att de i samband med beslut kring LVU, lagen om vård av unga, tvingats göra andra insatser än de mest lämpliga, av ekonomiska skäl.
Så kan vi inte ha det. Inte om vi verkligen vill bryta våldsspiralen och få barn och unga att göra andra livsval än kriminalitetens. Ansvaret vilar tungt på både riks- och kommunpolitiker att leva upp till orden om det förebyggande arbetet.
Nyligen lade regeringen ett förslag till statsbudget med ovanligt stora summor till kommunerna. Det är välkommet. Men vi vet att välfärden har stora behov och att en vård och äldreomsorgsskuld måste betalas.
Vi befarar att den sociala skulden glöms bort, den som utsatta barn och unga i familjer i socialt tyngda områden är det yttersta exemplet på. Om den sociala skulden inte betalas drabbar det även det brottsförebyggande arbetet. Vi anser därför att regeringen framöver måste vara beredd på att ge större riktade satsningar mot det sociala området, precis som riktade insatser nu gjorts mot den eftersatta äldreomsorgen.
Samtidigt behövs mer än bara större resurser för att bryta nyrekryteringen. Socialsekreterarna vi frågat anser inte bara att ekonomin hindrar dem från att använda de verktyg de har. Många efterlyser också fler verktyg och tydligare prioriteringar från högre chefer och politiker.
Akademikerförbundet SSR har sedan länge krävt att staten ger kommunerna ett brottsförebyggande ansvar.
Det skulle kunna hjälpa ansvariga kommunpolitiker och chefer att göra rätt prioriteringar för att få bort barn från brottets bana. Vi måste göra allt för att samhällets olika delar samarbetar. Det är ingen quick fix att arbeta brottsförebyggande. Men vi vet att det går.
Som ett första steg måste politikerna se till att de som arbetar dagligen med frågorna får möjlighet att göra sitt jobb.
Heike Erkers, förbundsordförande Akademikerförbundet SSR
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.