Sverige behöver skicka fler soldater utomlands

Debattören: Det höjer försvarskapaciteten och stärker vår roll i FN

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Publicerad 2019-01-14

Det saknas en diskussion om det är rimligt att Sverige i snitt har färre än 400 soldater i utlandstjänst, skriver Annelie Börjesson. Bilden visar en svensk FN-soldat i Mali 2015.

DEBATT. Sveriges militära försvar och hur vi skapar ett säkrare Sverige är två av programpunkterna vid Folk och försvars rikskonferens som pågår i Sälen. Diskussionen måste röra också Sveriges medlemskap och engagemang i Förenta Nationerna – inklusive uppgiften att bidra med personal till FN:s fredsfrämjande insatser.

Under 2017 och 2018 har Sverige som medlem i FN:s säkerhetsråd kunnat påverka vår tids ödesfrågor och ta ansvar för internationell fred och säkerhet – och därmed stärka också vår egen säkerhet.

Arbetet med svenska profilfrågor som konfliktförebyggande, kvinnors roll i fredsprocesser och öppenhet gentemot civilsamhället har lovordats i och utanför FN.

Svenska initiativ i Syrien och Jemen har väckt hopp om lindring i två av världens största humanitära katastrofer. FN-chefen Guterres har framhållit Sveriges roll som brobyggare i ett splittrat råd och själv besökt Sverige vid två tillfällen, senast i december när parterna i Jemen-konflikten möttes i Rimbo.

En bred allmänhet har kunnat följa Sveriges rådsarbete och därigenom fått inblick i de utmaningar som FN har att hantera. För många har det blivit tydligt att även ett litet land kan göra skillnad tack vare genomtänkta förslag och hårt arbete. På ett område har dock Sverige halkat efter och det är deltagandet i internationella fredsfrämjande insatser.

Kampen mot den internationella terrorismen är en gemensam uppgift och i högsta grad även ett svenskt intresse. I FN:s fredsfrämjande insats i Mali finns 250 svenska soldater och dessutom sedan i höstas en svensk insatschef, Dennis Gyllensporre.

Nyårshelgens massaker med 37 döda civila i norra Mali visar att behovet av fortsatt internationell närvaro i landet är stort. Även i andra konflikthärdar, som Demokratiska republiken Kongo, Sydsudan och Centralafrikanska republiken, är FN:s militära närvaro avgörande för att förhindra än större våldsutbrott.

Ansvaret för att bemanna dessa insatser vilar på FN:s samtliga medlemmar.

I Sverige har de senaste årens försvars- och säkerhetspolitiska debatt närmast uteslutande fokuserat på den nationella försvarsförmågan. Också förra årets valrörelse visade bristande förmåga bland många politiker att se sambandet mellan internationell och nationell säkerhet.

Överlag i samhället – och vanligtvis även vid Folk och försvars rikskonferens – saknas en diskussion om det är rimligt att Sverige i snitt har färre än 400 soldater i utlandstjänst. Så litet har nämligen antalet varit under de senaste fem åren. Siffran ska jämföras med mellan 800 och 1 000 soldater under tidigare år.

Argumenten för att löpande ha fler svenska soldater i utlandstjänst är många: det upprätthåller vår försvarskapacitet, det möjliggör snabb respons på nya frågor om truppbidrag och det gör militäryrket mer attraktivt.

Fler svenska kvinnor och män i FN-tjänst innebär vidare att insatserna vinner kompetens, materiella resurser och ett tydligare jämställdhetsperspektiv. Trots det redogjorde försvarsminister Peter Hultqvist i Ekot nyligen för en tydlig utveckling mot minskat internationellt engagemang.

Hultqvist är inte ensam om att förorda en sådan inriktning vilket vittnar om att omställningen till fokus på nationellt försvar på internationella insatsers bekostnad har drivits för långt.

Svensk säkerhetspolitik måste även i fortsättningen föras såväl nationellt som i nära samverkan med övriga FN-medlemmar. Sverige bör verka för en fredligare värld bland annat genom att ansluta sig till FN-avtalet mot kärnvapen, fortsätta driva frågan om ansvarsutkrävande för folkmordet i Myanmar och bidra till moderniseringen av FN:s fredsarbete.

Att Sverige i FN fortsätter att försvara det internationella systemet, stödja reformering av världsorganisationen och stå upp för mänskliga rättigheter är andra nödvändiga delar i en omvärldspolitik som har stabilitet som övergripande mål.

Sverige bör också genom större deltagande i FN:s fredsfrämjande insatser ge även ett säkerhetspolitiskt bidrag som komplement till det omfattande humanitära och rättighetsarbete som har gjort oss till en respekterad FN-medlem.


Annelie Börjesson, ordförande i Svenska FN-förbundet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.