Att vara tacksam över sin förlossning betyder inte att man är nöjd
Det tar tid att förstå vad som hade kunnats göra annorlunda
80 procent av alla kvinnor som föder barn är nöjda med sin förlossning, enligt statistiken.
Men är det verkligen hela sanningen?
80 procent av alla kvinnor som föder barn är nöjda med sin förlossning (enligt SKR, Sveriges Kommuner och Regioner). Detta trots år av neddragningar i förlossningsvården, nedstängda kliniker och barnmorskor som går på knäna. Det står ju här, svart på vitt, att det går toppen ändå säger valfri politiker och regionråd nöjt och stänger ner ännu en klinik.
Men är det verkligen hela sanningen?
Varje kvinna som föder barn i Sverige får uppskatta sin förlossning på en skala mellan 1-10 där 1 är “sämsta tänkbara” och 10 är “bästa tänkbara”. En ganska enkel skala vilken funkar hyfsat toppen till att snabbt plocka upp dem som varit med om något riktigt jäkla jobbigt och som behöver snabb insats. Problemet är bara att vare sig skalan eller hur den används bygger på evidens eller forskning. Ytterligare problematiskt blir det när man inser hur och när frågan ställs. Barnmorskor som själva är kritiska till bedömningen vittnar om att frågorna oftast ställs något dygn efter förlossning men också lika ofta redan sex timmar efter man fött ut en skrikande varelse ur sin snippa.
Alltså vid en tid då man ofta är fullpepprad av endorfiner, oxytocin och dramatisk tacksamhet för att man överhuvud taget överlevt. Många med mig, som går igenom en födelse, har i ett skede eller annat under förlossningen varit helt övertygad om att nu är det klippt. Jag dör nu. Alternativt - nu vill jag dö. Chocken, paniken, smärtan är, i många fall, nästintill omöjlig att förklara. Men plötsligt är det över och man överlevde. Lättnaden vet inga gränser. Har man tur är man i detta läge också helt överväldigad av kärlek till sitt nyfödda barn och till barnmorskan som bistod födseln.
Men låt mig vara tydlig. Att vara tacksam över att man överlevt en förlossning är inte lika med att man är nöjd med sin förlossning. Att föda barn är otroligt, det är mäktigt och det är helt fantastiskt. Men, det är också i många fall traumatiskt. Jag själv genomgick en alltigenom medicinskt sett “normal” förlossning men det krävdes flera år att komma över det trauma som min första förlossning innebar för mig. När jag blev gravid igen blev jag livrädd och behövde samtalsterapi för att ens våga föda igen.
Och det är oftast här vården verkligen får veta hur vi egentligen ser på våra förlossningar. I stället för att känna pepp inför stundande förlossning är vi livrädda och behöver aurorasamtal eller kejsarsnitt. För, det tar tid att inse vad man varit med om. Det tar tid att förstå vad som hade kunnats göra annorlunda. Det krävs lugn och ro och reflektion för att inse att tacksamhet och lättnad inte är en mätsticka för hur bra en förlossning varit eller hur den påverkat en.
Jämför det med att du sitter på ett flygplan som börjar skaka, säkerhetsbältesskylten blinkar rött och kaptenen säger ord som nödlandning. Du inser att du kommer att krascha, livet flashar förbi dina ögon, du skulle ge vad som helst för att få träffa dem du älskar igen. Plötsligt brakar planet i marken, det slits itu och människor slungas åt olika håll. Plötsligt är allt tyst och du inser att du faktiskt överlevt. Det är ett mirakel. Alla ombord överlevde och ni omfamnar gråtande varandra i tacksamhet och lättnad. Om kaptenen, denna heroiska person, där och då skulle ställa frågan “hur tyckte du att flygningen gick?” så skulle du antagligen kasta dig om hens hals eller kyssa hens fötter av oförställd tacksamhet.
Men om du skulle få samma fråga nästa gång du ska boka flygbiljett, hur skulle svaret vara då? Då du också hade nåtts av nyheten om att kaptenen ju var helt överarbetad för att hen fått jobba tre pass på raken och att flygbolaget sparat in enorma pengar på att inte upprusta flygen till acceptabel standard. Du kanske också upptäckt att du faktiskt hade en inre blödning som inte märktes direkt efter landning, du kanske lider av posttraumatisk stress och har sömnsvårigheter till följd av kraschen? Då tror jag att svaret på frågan vore annorlunda. Kanske du aldrig ens vågar flyga igen?
Lägg därtill ekvationen att kvinnor har en tendens att underdriva sin smärta, sin ångest och sina problem. Som en vän till mig som efter att ha genomgått en traumatisk förlossning med påföljande operation på grund av grav förlossningsskada svarade på frågan hur det gått: “Jo, nästan oförskämt bra, jag har bara ont vid sex och så kan jag inte känna när jag ska bajsa men annars toppen”. Förlossningsskador, PTSD, depressioner och rädslor kan dock undvikas. Och det stavas kontinuitet genom hela vårdkedjan även eftervården. Något kvinnor och barnmorskor bett om i en evighet. Det är dags nu.
