Det här ser vi fram emot när våra barn är vuxna
Malin och Alexander Karim: ”Jag vill ha mitt Spotify, iCloud-konto, i-Tunes och Viaplay i fred”
Småbarnsåren är härligt ohärliga i en enda röra men när vi nu så sakteliga är på väg ut ur dem pratar vi ibland om våra drömmar inför en framtid med större (och även vuxna) barn.
Att ha barn är underbart. Vi vill börja med att säga det för att på alla sätt undvika ”Men varför skaffade du barn om du inte: gillar dem, vill umgås med dem, gör din egen barnmat, njuter av bajsblöjorna medan de dignar av frisk avföring…”
Småbarnsåren är härligt ohärliga i en enda röra men när vi nu så sakteliga är på väg ut ur dem pratar vi ibland om våra drömmar inför en framtid med större (och även vuxna) barn. (Obs! Den som förnumstigt inflikar ”små barn små bekymmer, stora barn...” åker på stryk.)
Malin: Jag längtar efter att en dag få ha min mat ifred. Att slippa byta min goda, noga utvalda rätt mot en sunkig pannbiff för att ”någon” fått span på min och plötsligt blivit ”allegrisk” mot sin egen. Och att slippa proppa in godis i munnen på superspeed, utan njutning, för att ingen ska komma på mig med att äta sötsaker en helt vanlig onsdag vid femrycket. Jag vill åter-äga mina egna matvanor god dammit!
Alexander: Jag vill få bajsa ifred. Det är bara det. Bajsa. i. fred.
Malin: Jag vill få äga min kropp igen. Inte vara matcentral, värmedyna, fåtölj, madrass eller, i extrema fall, täcke.
Alexander: Jag vill ha mitt Spotify, iCloud-konto, mitt i-Tunes och Viaplay i fred. Jag vill inte fortsätta där ”jag” slutade att titta på Greta Gris. Jag vill inte lyssna på Marcus och Martinus. Jag vill inte köpa märkliga appar som förvandlar allt till enhörningar. Jag vill ha min skit för mig själv.
Malin: Tystnad. Slippa höra mamma 24867 gånger per dag.
Alexander: Jag håller med! Jag är så innerligt trött på att höra folk skrika på den där jävla ”mamma” varje dag. Och varför svarar hon aldrig?
(Här blev det nästan bråk. Inklusive handgemäng. Reds anm.)
Malin: Men tänk. Sen sitter vi där en dag. Ensamma. Krumma...
Alexander: Det blir tyst.
Malin: Väldigt tyst.
Alexander: Kan det bli för tyst?
Malin: Kanske.
Alexander: Ingen ringer.
Malin: Eller svarar när vi ringer.
(Ögon tåras.)
Alexander: Men seriöst, hur illa kan det vara?
Malin: Tänk dig, inga kinder att pussa. Ingen som sparkar dig i solar plexus mitt i natten…
Alexander: (Drar häftigt efter andan.) Ah, fan…
Malin: Mmmmm…
Sedan grät vi båda ymnigt i cirka 20 minuter. Och kastade oss ut till närmaste café och köpte hem fika för 763 kr i ett slugt försök att muta våra barn med socker för att få dem att älska oss. Vi fikade och familjade oss i femton lyckade minuter. Sedan släppte JLC ett nytt avsnitt på Youtube och vi satt där ensamma med högar av bullar och en svag förnimmelse av vad framtiden kommer att erbjuda. Men för all del, med ett alldeles färskt avsnitt av Greta Gris som plåster på såren.
