Annas sambo dog i mc-olycka – nu har hon uppfyllt deras stora dröm
UR LIVET. Blev ensamstående trebarnsmamma
Uppdaterad 2020-03-05 | Publicerad 2020-03-03
UR LIVET. Anna minns sommaren 2018. Inte bara för att den var varm. Det var även då hennes man omkom i en tragisk olycka. Kvar blev hon med två barn plus ett i magen. Här berättar hon om sorgen och vägen tillbaka.
Sommaren 2018 var en väldigt varm sommar, ofta för varm. Anna Grönberg, 27, minns särskilt den 6 juli, dagen hennes sambo Lars dog.
Vi skulle åka och bada på en strand och Lars skulle ta sin motorcykel en sista gång, sa han i alla fall. Jag var nämligen gravid i vecka 13 med vårt tredje barn så han skulle göra sig av med den. Jag, som var fylld av hormoner, blev arg och sa emot – varför skulle han ta motorcykeln? Det var ju jätteonödigt. Men jag släppte det. Han hade ju kört så många gånger förr.
Lars åkte i förväg. Han skulle visa vägen för Annas bästa vän Sara som satt i en egen bil, hon skulle också med och bada. Så Anna, som körde en bil med deras två barn, hamnade några minuter efter. När Anna såg att det var ett stopp på vägen blev hon först irriterad, nu skulle det ju ta längre tid att komma fram. När hon sakta närmade sig och såg att det inträffat en olycka släppte irritationen.
Jag såg att det var någon som gjorde hjärt- och lungräddning på någon i diket. Men jag reagerade inte förrän jag såg en motorcykel ligga 20 meter bort, personen i diket var Lars och det var Sara som försökte rädda honom. Jag stannade bilen och skrek till barnen att sitta kvar, jag har aldrig sprungit så fort i foppatofflor, jag såg direkt att han var död. Jag kände med min hand på magen och tänkte ”snälla hosta till, skrik aj, kvid av smärta”. Men inget ljud kom.
Det var kaos. Jag skrek att vi måste ringa ambulans, men Sara hade redan ringt. Där och då kände jag att något dog inom mig. Jag satt på mina knän på asfalten och panikskrek rätt ut. Jag hamnade i en chock av vetskapen av att nu gick det åt helvete, ordentligt.
Avslöjade hemligheten för barnen
Olyckan skedde längs en landsväg. Lars hade tappat kontrollen över motorcykeln när han skulle köra om en bil, och kraschat i en hage som var full av stora stenar. Barnen fick dock inte veta att deras pappa var död förrän senare samma dag. Dessutom avslöjade Anna, som tänkt vänta, att hon var gravid. Att hon väntade barn var precis vad de behövde i den här situationen.
Jag rev av plåstret snabbt när jag berättade för barnen: Han är död, han dog i dag. Det var skitjobbigt. Charlie som är vår äldsta tog det hårdast, han sa: ”Jag ska ju börja skolan, jag fyller snart sex år och ska ha kalas”. Det var hemskt att höra. Wilma, den näst äldsta, förstod inte. Hon var så liten. Sen berättade jag att de skulle bli storasyskon. Jag gjorde det för att jag ville att vi skulle ha något annat att fokusera på mellan alla gråtattacker.
Men barn är ganska randiga i sin sorg, de orkar inte att sörja hela tiden. Vi lekte mycket. Charlie lekte att han var pappa Lars och att han dog. På så sätt fick jag bearbeta sorgen. Över huvud taget fick jag möta mina känslor hela tiden. Till skillnad från vissa andra som förlorar någon kunde jag inte bedöva mina känslor med alkohol. När min läkare frågade mig om jag ville ha något sa jag nej. Jag vet vad kemikalier gör med en. Det är bara en konstgjord andning, man mår bra för stunden men sen får man bemöta allt i alla fall. Jag fick ta tag i saker direkt, bearbeta och gå vidare. Nu kommer man inte riktigt över en sådan här tragedi men man lyckas kämpa vidare.
”Har haft en enorm dödslängtan”
Livet efter Lars var till en början kantad av ständig oro för hur ekonomin skulle hålla. Samtidigt skulle Anna hantera både sin och barnens sorg, och bära sitt ofödda barn. Det var svårt att förstå att hennes kärlek var borta för alltid – och att inse att den man väntade på aldrig skulle komma hem igen.
Jag var i en dimma av sorg och chock. Jag hoppades att Lars skulle visa sig på något sätt. Jag kände att jag ville ringa och berätta saker för honom. Sen kom jag på att det inte gick. Många gånger så hände det varje dag, än i dag kan det ske. Men det är tur att man har något slags filter i chocktillståndet, att man inte riktigt kan förstå där och då.
Jag vågar inte ens tänka tanken på var jag hade tagit vägen om jag inte varit med barn. Jag har haft en så enorm dödslängtan då jag ville var tillsammans med min Lars igen, det var inga självmordstankar utan det var en längtan efter att få återförenas med min bästa vän.
Uppfyllde hennes och Lars önskan
Anna fann sin räddning i träningen. Till en början var det dock svårt att ta sig till gymmet då det var Lars som hade varit den som peppade henne. Men det var ändå där som han kändes som mest närvarande, när hon tränade mådde hon som bäst. Dessutom bestämde hon sig för att fullfölja sin och Lars dröm, och med hjälp av vänner och familj satte hon i november 2018 igång projektet.
Jag kände att det var nu som jag skulle göra något i huset för mig och barnen, där vi ska bo i många år till. Jag ville uppfylla min och Lars köksdröm. Jag behövde ha något att göra, jag kunde inte bara sitta på soffan och rulla med tummarna. Det här projektet fick mig att kunna fokusera på annat ett tag och koppla bort sorgen.
Den 25 januari klockan 23.46, samma dag som köket blev brukbart, föddes Phillipe. Då hade Anna gått tio dagar över tiden. Med sig i förlossningsrummet hade Anna sin mamma och vännen Sara.
När de skulle sätta epidural innan förlossningen var jag väldigt rädd. Barnmorskan klappade mig på kinden, höll mina händer och frågade vad som stod på. Jag sa att jag var så himla rädd för att jag saknade Lars så himla mycket, att jag vill ha honom här.
Förlossningen gick bra.
Känslan var magisk. Jag tog upp honom och jag grät och jag var så glad, jag var så lycklig. Han är en kopia av Lars.
Nu har det snart gått två år sedan Lars dog. Anna, som lever ensam med sina barn, ser ljust på framtiden. Om några månader ska hon börja jobba igen efter föräldraledigheten. Någon gång hoppas hon på att kunna hjälpa andra som går igenom det hon har fått gå igenom. Just nu är hennes fokus att bara vara mamma.
Vi har en väldigt bra sammanhållning, jag och mina barn. Vi har blivit otroligt starka och vi har en otroligt nära relation till varandra. Och Lars finns med oss alltid, oavsett vad som händer.
Berättat av trebarnsmamman Anna Grönberg, 27, för Malin Wigen.
FAKTA: Ur Livet
I artikelserien ”Ur livet” har du som läsare möjlighet att berätta din historia på ett personligt sätt. Detta med hopp om att andra ska kunna hitta tröst, samhörighet, eller pepp av olika livsöden. Kanske har du något du vill dela med dig av? Eller vet någon som har något att berätta? Hör gärna av dig till Malin.wigen@aftonbladet.se och/eller Ida.soderberg@aftonbladet.se
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
