Syskonen har återförenats efter 40 år
”Det är som pusselbitar som har fallit på plats”
Publicerad 2022-01-05
Daniel och Diana kom till Sverige som små.
Systern Lina blev kvar i Colombia.
Men nu är 19 års sökande över.
– Mitt liv förändrades när jag hittade dem, säger Lina.
När Aftonbladet träffar syskonen på ett hotell i centrala Stockholm har de varit återförenade i ett dygn. Diana Nilsson, 43, och Daniel Nilsson, 42, har åkt upp från Malmö för att återse sin syster Lina Toro, 41, som flugit hit från Colombia.
– Det har gått exakt 40 år sedan vi separerades, säger Diana.
Vi sitter i restaurangen när syskonen berättar om hur deras vägar till slut har korsats. Samtliga adopterades bort som små. Diana och Daniel hamnade söder om Malmö, och Lina blev kvar i Colombia där de föddes. Det var först när Lina var 19 år som hon fick reda på att hon var adopterad. Hon tog kontakt med adoptionsbyrån – men kunde inte få ut någon information. Hon gav upp sitt sökande.
– Men två år senare blev jag gravid. När jag fick min dotter kände jag ett större behov av att fortsätta leta och hitta mitt ursprung och då kontaktade jag adoptionsbyrån på nytt, säger Lina.
Ännu en gång fick hon ingen ny information att gå vidare med. Den här gången kunde hon inte släppa tanken på sin bakgrund. När hon började drömma om sin biologiska mamma, som hon aldrig träffat, blev detektivarbetet intensivare. Till sist fick hon fram ledtrådar som ledde henne tillbaka till adoptionsbyrån och den här gången fick hon en adress till sin morfar.
– Tack vare det kunde jag hitta familjen Castaño, min biologiska mammas släkt. När jag träffade dem fick jag veta att min biologiska mamma var död och att jag har två syskon. Det fick mig att vilja fortsätta leta.
Det var lättare sagt än gjort. Adoptionsbyrån kunde inte ge någon information om var syskonen befann sig. Men för tre år sedan tog till sist hennes sökande en positiv vändning. Lina fick tips om en databas där man kunde hitta information om deras adoption. Allt hon behövde göra var att fylla i ett formulär. Ett år senare kom samtalet: Hon skulle få adoptionspapperna för henne och syskonen.
– Jag blev jättelycklig. Men jag grät floder när jag läste igenom deras adoptionsberättelser, det var väldigt smärtsamt.
”Gav aldrig upp hoppet”
Nu hade hon båda syskonens namn, Diana och Daniel, och namnen på adoptivföräldrarna. Men hon kunde fortfarande inte hitta dem. Lina gav dock inte upp, hon började bli manisk. Till sist kom genombrottet. På ett svenskt adressregister hittade hon Daniel och hans sambo, och via sambons Facebookprofil hittade hon Daniel.
– Det var min man som fick upp bilden på Daniel först. Han tittade på mig och på Daniels bild. Sedan började han att gråta och sa :”Ja, det här är din bror”. Sedan hittade jag även Diana. Det var berörande att se dem båda.
Lina skrev till Diana och Daniel, hela historien. Rösten darrar när hon berättar.
– Jag skrev även att jag hade förståelse om de inte ville veta av mig och inte vill ha någon kontakt med mig, att jag skulle respektera det om så var fallet.
Diana var inte helt överraskad när hon såg meddelandet. En detalj i sitt adoptionspapper hade fått henne att misstänka att det kunde finnas ett syskon till. Hon har försökt att leta, men slutade när hon inte kunde få fram någon information om sina släktingar.
– Men jag gav aldrig upp hoppet om att jag en dag skulle få träffa min biologiska familj. Så när Lina hörde av sig så tänkte jag ”där är det, det är detta som jag har vetat om, nu kom det!”. Det var en stor glädje.
”Som att jag känt dem hela livet”
I drygt 19 år har Lina försökt att få kontakt med Diana och Daniel. Och nu skulle de äntligen träffas. Lina var nervös inför mötet och grät hela natten innan. Hon hade läst att svenskar inte gillar närhet – tänk om hon inte fick krama dem? Men oron var obefogad.
– Det kändes skönt att få omfamna sina syskon. Det var lugnande att få känna deras närhet. Men det kändes samtidigt konstigt, det var som att jag inte varit ifrån dem i alla dessa år, som att jag känt dem i hela livet.
– Det var lite extra speciellt att träffa Daniel, som jag fått höra är lik mig. För mig som aldrig hittat likhet med mina ickebiologiska syskon, kändes det viktigt att få känna samhörighet. Det var en stark upplevelse.
– Man ser att vi har likadana ögon. Det är en samhörighet som finns där, som vi får bygga vidare på, säger Daniel.
Även Diana var nervös inför mötet.
– Men när jag väl såg henne så var det som att all nervositet släppte. Det är ju min syster. Det var en helt obeskrivlig känsla att verkligen få hålla om henne, det var fantastiskt.
Förutom en syster har Diana och Daniel vunnit andra släktingar. En kusin som visade sig bo i Stockholm och morbröder och mostrar i Colombia. Diana har haft kontakt med några av dem.
– Vår mamma är den enda av alla de här syskonen som inte lever. Det har varit en stor sorg för mig att det är just hon som inte finns. Men jag har alltid drömt om att få träffa någon som känt henne och som kan berätta om henne, vilket jag har nu. Våra mostrar och morbröder kommer ihåg oss och de har berättat historier om oss, hur det var när vi föddes och lite om hur vår mamma var. Så jag har fått svar på en del frågor som jag alltid drömt om att få. Det är som pusselbitar som har fallit på plats.
