Därför har alla börjat spela padel
”Padeln öppnade något inom oss som vi trodde hade försvunnit för alltid”
Mitt i pandemin har alla drabbats av feber, rättare sagt padelfeber.
Är det galet eller är det härligt? Jag vet inte.
Men padel kanske kommer bli lösningen på folkhälsoproblemet.
GAME, SET…. att det råder en livsfarlig pandemi just nu vet vi alla men det rasar också en feber mitt ibland oss. Padelfebern. I varenda lagerlokal byggs det padelhallar, det byggs nya och i självaste Globen spelar vi padel. Om man får en tid vill säga eftersom banorna huggs som om det vore en Tesla-aktier så fort tiderna släpps. Inte en enda ledig bana hittar jag om jag söker på mina fem närmsta padelhallar inom en två veckors period. Är det galet eller är det härligt? Jag vet inte.
Men varför har den här racketsporten blivit så, med brist på bättre uttryck, sinnessjukt populär? Ja, det finns ju några givna faktorer – det är roligt, det är socialt eftersom man träffas fyra personer vid varje tillfälle och det är hyfsat enkelt att lära sig spela. Det kanske räcker där för att göra succé. Men för att få till den där otroliga febern som just nu tagit oss i besittning tror jag vi behöver en fjärde faktor. För om man ser sig runt i hallarna så vågar jag mig på att gissa att vi har en medelålder på, nu höftar vi lite, kanske 40 till 45 år och det ser man inte i vilken idrottslokal som helst. Och de man möter är allt från gamla elitidrottare till lattemorsor och sådana som aldrig rört en boll tidigare. Kort och gott. Alla är där. Varför?
Jag tror att den fjärde faktorn är – lagsport och tävlandet. Det här är första gången sen vi slutade sporta som vi faktiskt kan och får hoppa på en ny sport i vuxen ålder och till och med ha en chans att vinna en match eller två. Själv satsade jag stenhårt på fotboll när jag var barn och ung och spelade flera år efter jag hade fyllt tjugo. Efter det har det funnits ett tomrum. Alla vet att vi behöver träning, att vi mår bra av det. Men vad fanken ska man träna när allt annat än fotboll känns...lite mjäe? Jag har gjort mina vändor till gymmet, kört yoga, sprungit några varv runt Brunnsviken i Hagaparken, testat bodypump, provat simning. Och visst, jag har känt mig nyttig, stark och bra men har jag haft kul? Inte det minsta. Jag har till och med hatat det. Gått där på gymmet och dragit lite halvhjärtat i någon maskin för att jag måste. Jag vet att det är många därute som fullkomligt älskar att gå på gymmet, lever för spinning och mår sitt allra bästa jag i löpspåret eller som helt har lagt om sina liv efter yogans otroliga kraft. Jag säger inte att det inte är toppenaktiviteter och otroligt bra träning. Men. Jag har i hela min kropp och själ saknat lagsport, att teama upp tillsammans med någon eller flera och skapa ett mål tillsammans. Att få kämpa tillsammans, se varandra i ögonen efter en sjukt bra boll och bara känna att “yes, jäklar, där satt den” och få dela det med sin lagkompis. Att få kämpa för varandra, att ställa upp för varandra, att vara där när den andre tappar. Den glädjen, den mentala feedbacken, den pushen. Den är faktiskt rätt svår att få när man nött sin fyrtionde längd ensam i bassängen.
Visst, man kan spela fotboll, hockey, basket eller vad det nu må vara efter tjugofem också men dels är kroppen inte vad hjärnan tror att den är och dels är det lite krångligare när man liksom fallit ur klubbsatsningen. Hur bokar man ens en fotbollsplan vid 42 års ålder för att man är sugen på att lira lite om nu knäna tillåter det?
Enter padel. Plötsligt har vi en sport som nästan alla klarar av, som inte kräver superfysik, en sport där man spelar tillsammans med en partner och där man faktiskt tävlar samtidigt som man leker. För vi leker padel (i alla fall 90 procent av oss), det är sport utan blodigt allvar. Padeln öppnade något inom oss som vi trodde hade försvunnit för alltid. Det där bortglömda barnasinnet kom tillbaka och vi fick padelfeber allihop.
Väldigt många, framför allt tjejer, ger upp sina respektive sporter i tonåren. Då, när det liksom blir mer av ett val: ska jag satsa eller inte. Och det är så oerhört synd att vi måste ställas inför det valet så tidigt. Att det måste vara 100 procent av eller på. Alla vill inte tävla och slussas då ut eftersom klubbidrotten efter barnaåren inte har plats för folk som bara vill motionera lite. Men alla behöver idrotta, alla behöver röra på sig och må bra. Kanske kan just padel bli den där sporten som gör att man fortsätter sporta även i tonåren. Sporten där man kör lite bara för att det är kul, där man inte måste satsa, där man kan få tid i hallen OCH träffa sina polare samtidigt. Och plötsligt har padeln löst folkhälsoproblemet också. MATCH.
