Barn och pandemier är inte problemet – det är vobb som är det
”Den hetskulturen borde egentligen brinna högt och länge”
Publicerad 2021-11-01
Jag fattar att barnen ska hållas hemma vid minsta symtom.
Men vi som har möjligheten att jobba hemma hamnar i någon slags knasig vobb-limbo.
VAB-VOB-VABBEDI-VOB!
Låt oss samlas alla föräldrar i ett gemensamt desperat “satan i helvete”? För nu fattar även jag. Jag har länge gått och jinxat mig själv i huvudet. Jag har tänkt “Vilken tur vi har, våra barn är ju aldrig sjuka”. Inte vågat säga det högt men dumdristigt nog sagt det inombords och skrockat lite självgott åt hur himla bra gener just vi måste ha. Antagligen är vi immuna mot både Covid och magsjuka. Japp, A-familjen Campioni här!
Men så föll vi, mot all förmodan, dit och är nu inne på dag nio av VAB-life. Mitt en gång självgoda leende har förbytts mot ett glåmigt och ärligt talat, förbannat ansiktsuttryck. Käkarna gnisslar och jag har blivit den där modern jag så många gånger lovat mig själv att aldrig bli. Jag ryter åt barnen, suckar åt deras förfrågningar, sparkar på leksaker som ligger huller om buller på golvet. Jag har blivit en VAB-kärring.
Men är det så konstigt då? Vi har två barn hemma som är piggare än den där ara-papa-papa-pada-pappa-padia-fågeln på julafton. Men de har en gnutta snor i näsan och varannan timma kommer det en liten hostning. Antagligen för att de sprungit för snabbt. Så därför är de hemma. Ni vet hur det är.
Jag vill på intet sätt klaga på systemet. Jag fattar att vi måste ha det såhär nu, vi måste vara hemma vid minsta symptom. Det är inga konstigheter.
Men herregud, låt en förälder få klaga lite? För vi hamnar ju i någon slags knasig vobb-limbo nu när hemmakontoret blivit en allmän grej och som gör att vi för bövelen alltid är på kontoret även när vi slutat jobba eller då, borde vabba. Och vi slits mellan att försöka vara en god förälder och finnas där för våra barn när de är “sjuka” och att också jobba lite eftersom vi inte vill hamna för mycket efter och arbetet ju ändå bara är där i datorn en klickning bort (ledsen alla i en sektor utan hemmakontor, det blir mycket generaliseringar som inte gäller er just nu).
Vi slits mellan att vara en god förälder som pysslar med sina snoriga barn och en som låter dem sträckkolla Peppa Pig så att en kan få läsa mejlen ifred. För det är svårt att vabba typ friska barn. De är nämligen inte så sjuka att du faktiskt behövs där, de är inte ynkliga och bara vill ligga i famnen och du behöver inte badda kalla handdukar på deras heta pannor. De är i själva verket ganska nöjda över att få ligga hemma i pyjamas, kolla Ipad och bli matade vindruvor av sina föräldrar. Och det skapar tid över för dig så du sätter dig och skriver din krönika. Men det dröjer ju inte länge förrän den lilla ropar “mamma, kan vi leka?” varpå den stora vaknar ur sin Roblox-värld och skriker “mamma, du lovade ju att vi skulle locka håret?” och du suckar återigen högt och snäser tillbaka “ja, ja jag skaaaa” som någon himla tonåring när du i själva verket vill vara en from, öm moder som inget hellre vill än att spendera all din tid med din avkomma. För det vet vi ju också, att på dödsbädden är det inte det de där jobbmötena du inte tog som du ångrar utan gångerna du försakade ditt barn som bits fast. Så då har du också den ångesten som trycker över bröstet. Tack för det vishetens gud.
Så. Nu stänger jag igen datorn (ska bara…) och sätter mig med det där förbannade legot samtidigt som locktången värms upp. För nu ska jag fanimig spendera tid med mina sjukfriska barn om inte annat för att bevisa att jag faktiskt är en god moder även om jag kanske kommer morra lite i smyg åt den här förbannat frustrerande situation som välkomnandet av epitetet vobb har skapat i vårt samhälle. För ärligt talat är det ju vare sig barnen, sjukan eller pandemier som är felet i den här ekvationen. Det är den här nya myten om att vi minsann också kan jobba samtidigt som vi vårdar sjukt barn. Den hetskulturen borde egentligen brinna högt och länge för är det något det här landet inte behöver mer av så är det fler vägar mot utbrändhet och utmattning.
