Tacka den som fixat julmaten
Snart börjar någon gråta för att senapen är av fel sort
Mitt enda råd för en lågmäld, lagom trevlig julaftonsmiddag är:
Hylla den som hyllas bör.
Någon (kanske en kvinna, jag bara gissar, vem vet) har svettats i köket. Jäktat i veckor. Funderat, överlagt. Hur mycket rödbetssallad behövs? Lax? Och oj, vad dyrt allt har blivit.
Innan ni ens har tagit första tuggan frågar denna någon möjligtvis er om det ”ens smakar något” och suckar tungt ”jag borde ha saltat bättre”.
Och då ska ni i kör svara ja, allt är makalöst gott. Vilket fint julbord, så lyxigt, otrolig sill. Har du lagt in den själv, kan ni säga. Fast ni sett Abbas-burkarna i köket.
Någon, kanske kvinnan, har bjudit in, öppnat upp sitt hem. Men inte utan att känna: Hur ska jag orka?
Plocka undan disken efter ni ätit. Säg åt henne, kanske är det din mamma, svärmor, eller fru, att sitta ner.
Koka kaffe.
Skåla för henne. Säg: Tack, vad fint du har gjort, tänk att vi får vara här.
Min mamma har i alla år inte riktigt närvarat under julbordet.
Hon har nämligen sprungit mellan kök och matbord och fyllt på tomma skålar, i ständig rörelse frågat om maten smakar, hört någon säga ”finns det kanske gräddfil” och direkt – som om det vore en order – sprungit till kylen för inventering.
Tro inte att vi inte frågar: Kan jag göra något för dig?
På finska avvisar hon. När hon använder modersmålet vet vi andra att det är allvar: Hon är överbefälhavaren för den här middagen och ingen ska rubba hennes vibb.
De vuxna barnen, bland annat jag själv, verkar knappt kunna koka potatis.
Den vuxna mannen, alltså min pappa, kan faktiskt inte ens koka ägg.
Ja, curlad. Och nej, inte hennes fel.
Han är vuxen, kompetent i sitt jobb, och borde vid det här laget ha tagit egna initiativ.
Julen är spänningens högtid.
Sammanbrottet lurar bakom hörnet.
Snart börjar någon gråta för att senapen är av fel sort. Det har hänt, åtminstone hos oss.
Någon, ett barn som inte bör hängas ut på rikstäckande sajt, smällde i dörrar och hulkade, då ingen jul kunde firas utan Apotekets.
Någon, egentligen bara min pappa, vill se Kalle, de flesta ids inte. Hans besvikelse går att ta på. Han vill ju briljera: Jag kan inte griljera skinkan, men jag kan varje replik i Tjuren Ferdinand.
Det är svårt att leva isär och plötsligt under några dagar leva ihop. När alla blivit sina egna personer och alla humör och hormonella cykler ska synka ihop.
Tacka för maten. Plocka bort tallrikar. Ta ansvar för den där himla potatisen.
Det låter fånigt, men jag lovar att det underlättar för direktör Jul.
God jul och gott slut!
