Dags att normalisera det vanliga hemmet
Hur kan alla – utom jag – bo så oerhört fint?
Jag vill veta hur det ser ut hos dig.
Ja, precis just hos dig.
Ser det ut som hemmen vi ser i sociala medier?
Är ditt bord pyntat med linnéduk i en dov pastellfärgad nyans, servetter med broderade vinglas, och sensommarens blomster på bordet? Är faten – gärna fyndade andra hand – fyllda av gröna oliver, fikon och en brillat savarin?
Annars då, är det rent i övrigt och saker ligger där de ska? Bokhyllan färgkoordinerad, kuddarna i soffan i perfekt symmetri?
Skulpturer, ljusstakar och vaser i utsökta stilleben.
Färgskalan sober, mjuk, en plats för vila och ro.
Nej, inte hos mig heller.
Den ständiga röran hos oss skulle kräva två, tre timmars plock per dag. Inkluderat helvetet med diskmaskinen förstås. Ofta lever vi i röran. Man lär sig kliva över sakerna när man rör sig hemma på natten: Vet redan innan man tar ett steg att här ska jag passa mig för här ligger ett par solglasögon/dammsugaren/skridskor/en macka och tar plats. Plocka känns som sisyfosarbete.
Jag är vuxen, ändå går jag på drömbilden. Hur kan alla – utom jag – bo så oerhört fint? Är alla inredningsarkitekter? Har alla obegränsat med pengar? Och dessvärre drabbas jag av köplust. Jag vill ha och vill ha. Nytt matbord! Nya sängkläder! Nya tallrikar! Ny soffa! Köpa, köpa, köpa. Tills jag trillar av pinn av ångesten över alla pengar som bara slukas upp i min strävan efter att bli fulländad, lycklig och värdinna i ett harmoniskt hem. Jag vill ha saker jag inte ens tycker är särskilt fina. Som den där spegeln med kurvig ram alla influensers plötsligt har. Nu vill jag också äta av den kakan. Vad är jag drabbad av? Tydligen dålig självkänsla. Ni har hört ordspråket: Endast döda fiskar följer strömmen. Jag är död och ni är fler med mig.
Tänk om vi fick se mer vanliga hem. Sådana som folk bodde i när jag växte upp.
Hemma hos mina föräldrar är det plastmatta på badrumsgolvet, hederlig bliwtvål vid handfatet. De hänger tvätten på balkongen, som är fylld av vissnade blommor året om. Min barndoms böcker står fortfarande kvar i bokhyllan: Bert, Sune och förstås tvillingarna på Sweet valley high. Inget är kurerat, allt får finnas. Jag trivs, känner mig inte som den fulaste inredningsdetaljen.
En kompis föräldrar rökte inomhus och allt var bara vanligt. Furubord. Slitna skinnsoffor. Badrummet såg ut som … ett landstingsbadrum. Ni vet, ljusgult. Riktigt uselt ljus. Inget för Instagram, och jag blir så oerhört nostalgisk.
Är det vår tids sista tabu? Det helt vanliga hemmet. Normalisera det.
