Min enda instinkt är att rycka skärmen ur händerna
Svenska barns läsförståelse verkar det gå sisådär för, och min enda instinkt är att rycka skärmen ur händerna på mina barn.
Men man kan ju läsa där, kanske du invänder?
Absolut, för så många barn gör ju precis det. Läser och läser så det sprutar bokstäver ur öronen.
Men mitt barn behöver skärmen, säger någon annan. Må så vara, men de allra flesta klarar sig utmärkt utan och behöver rent ut sagt avgiftningen.
Alla andra får ju, hävdar barnet. Just det struntar jag högaktningsfullt i.
Min tioåring är väl informerad om min inställning, då vi bråkar om skärm cirka fjorton gånger i veckan. Nästan alla konflikter börjar och slutar med skärmen.
Ta till exempel den tempoväxling som behövs varje morgon – helt omöjlig om han samtidigt inte kan släppa blicken från Youtube reels.
Jag har i ett av mina finaste tillfällen som förälder vrålat: Förstår du inte hur viktigt det är att läsa? Min tioåring kunde förstås inte bry sig mindre och jag borde träna på min argumentationsteknik.
Föräldrar klagar högljutt på digitaliseringen av skolorna, men vad händer hemma då? Jag vet nämligen hur det ser ut en vanlig kväll i min lilla familj: Två vuxna och två barn och vid första anblick kan det se ut som om vi umgås – vilket vi gör. Men knappast med varandra. Gabbys dockskåp är femåringens favorit, allt på Youtube är tioåringens. Jag dammsuger väl andrahandsgrupper på Facebook efter fina saker och min man planerar antagligen in ... golf.
Läser? Absolut, jag har en prenumerationstjänst men har övergått till att nästan bara lyssna. Samtidigt som jag skrollar.
Som om vi inte bestämmer, som om vi lämnat walk over till Andrew Tate och gänget.
Mina barn är helt ointresserade av att jag ska läsa för dem, och det är mitt fel.
Att läsa och skriva är att begripa världen och sig själv, att få tillgång till ord som gör att man kan tänka andra tankar än någon annans.
När jag drabbas av den här totala paniken (kan han ens läsa ordentligt och varför verkar det vara så svårt att stava) använder jag föräldraprivilegiet förbud.
Ja, det blir ett jävla liv, ursäkta språket.
Men det är enda gången tioåringen läser självmant hemma. Och här om veckan hände det osannolika: Han hittade läslusten. Den där som jag själv hade, den som stänger allt annat ute. Jag slukade Sweet valley high-böckerna och tänker fortfarande på tvillingarna Elizabeth och Jessica Wakefield. Varför var den ena så präktig och den andra en riktig mean girl?
Det finns säkert nackdelar med den nya tidens undervisning, men när jag rannsakar mig själv – och min roll i barnens utveckling vet jag:
Allt är inte skolans fel.
