Treåringen är på gränsen till fet – enligt BVC

Hur tror vi att hen kommer att se på mat och rörelse framåt?

Nina skriver om sjuksköterskans beteende på BVC, när treåringen fick höra att hen är överviktig.

Sjuksköterskan på BVC stirrar sig blind på tabellen. Och hon säger saker som ett barn inte ska behöva höra.

En vän till mig har en dotter som är tre år. Hon är som vilken treåring som helst. Glad, pratsam, finurlig och nyfiken. Hon älskar att gå på gympa, hon övar till och med hemma. På soffan görs det kullerbyttor, på köksgolvet tränas det på balansgång, hopp och studs. På förskolan är det fullt ös hela dagarna, spring i benen och lek överallt. Hon äter som vilken treåring som helst, ena dagen älskar hon allt, andra dagen går det absolut inte att äta röd mat och ibland är det bara broccoli som gäller. Hon promenerar hellre än åker vagnen till förskolan, älskar att springa i förväg trots att det är hela två kilometer dit. När hon är framme finns ingen trötthet i kroppen. Hon är i stadiet mellan bebis och barn. Ni vet, när de fortfarande kan ha de där lite runda formerna på kroppen. Och en mage som står ut likt en äldre herre som nöjt promenerar med händerna på ryggen. Hon mår bra. Hon är glad. Hon är sund.

Men enligt sjuksköterskan på BVC är hon överviktig, på gränsen till fet. För sköterskan har läst i en tabell och eftersom treåringen väger ett kilo mer så placerar BMI-tabell henne i facket tjock. Hade hon vägt 15 kilo och inte 16 kilo, hade hon hamnat i facket normal.

Man kan tycka att en vuxen människa torde kunna se på tabellen och sen se på barnet. Se på tabellen och sen höra föräldern, hur ser vardagen ut? Titta på tabellen och sen se på generna som föräldern överför. Göra matematiken liksom. Och inse att kanske säger tabeller och kurvor inte riktigt hela sanningen.

Men för den här vuxna och utbildade sköterskan är det tabellen som har rätt och därmed tar man ett viktigt snack med föräldern om vikt, fetma och att kontrollera treåringens matintag. Hon uppmuntrar till och med föräldern att säga till förskolan att treåringen inte får ta om vid lunchen. Man kan tro att den vuxna sköterskan tog det här snacket privat med föräldern i enrum eller över telefon efter besöket. Men så långt tänker inte sköterskan som tar snacket mitt framför ögonen och öronen på treåringen. Som om treåringen inte vore en människa av kött och blod som hör vad sköterskan och föräldern pratar om. Kanske förstår treåringen inte innebörden fullt ut men jag tror både du och jag och vem som helst egentligen vet att en treåring – de lyssnar. De tar in. De känner in. De förstår. Mycket mer än vi ofta tror.

Hur tror vi ett barn som får höra att hen är fet och till och med lider risk att bli sjukligt tjock känner det? Hur tror vi att hen kommer att se på mat och rörelse framåt? Ätstörningar hos små barn är inte jättevanligt, men sjukdomen kryper allt mer ner i åldrarna och det förekommer att barn utvecklar anorexi redan som sjuåringar. Och om en får höra att man är för fet som barn och att man inte får ta om av maten man gillar, det är klart att det sätter spår framåt. 

Hur vi pratar med barn har betydelse och kanske än viktigare – hur vi pratar om barn har väldigt stor betydelse. Barn ska inte behöva sitta i ett rum och höra en så viktig auktoritetsperson som sköterskan på BVC prata om hen som om hen inte ens fanns i rummet. Och då dessutom få höra att man som treåring inte riktigt duger som man är utan behöver äta mindre för att passa in i tabellen. Hur tror vi att det formar våra barn framåt? 

Förstås önskar jag att vi ska sluta stirra oss blinda på tabeller. Men framför allt tycker jag att vuxna måste lära sig att se barn, prata med barn och behandla barn som de människor de i allra högsta grad är.


  Prenumerera på Familys nyhetsbrev

Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu

Följ ämnen i artikeln