Alla har en ”the one that got away”

Ida Söderberg

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2023-04-18

helskärm

Vem är personen du tänker på som det aldrig blev något med?

När jag hittar bilder på en gammal romans påbörjas en psykologisk process.

Alla har rimligtvis en som är ”the one that got away”.

Personen som blev kvar i medvetandet, den som det hade kunnat bli något med, men aldrig riktigt blev. Inte ordentligt. Inte så att du fullt ut faktiskt kan vila i att ni som par ändå inte hade varit en bra match.

Det kan ha varit din första kärlek, eller bara en romans som inte passade under just den tiden i livet, och som därför av olika skäl aldrig utforskades.

Jag vänder mig till min statistiska centralbyrå, alltså mina vänner (de flesta jag frågade är i fasta, och till synes lyckliga relationer. Ålderspann: 30 till 65, män och kvinnor).

Har de en sådan som de tänker på?

Givetvis. Alla hade någon. Den där.

Någon kände fortfarande sorg över den kärlek som inte blev, någon annan hade flera, en tredje tänker fortfarande på tjejen i femte klass.

”Jag har en som jag trodde bodde i närheten. Har därför känt lite, lite spänning varje gång jag gått runt i kvarteret. Men när jag kollade upp honom för några veckor sedan visade det sig att han hade flyttat. Så kränkt. Har liksom hoppats att han ska ha sett mig med barnvagn”, säger en.

Plötsligt kliver stämningsdödaren in: ”Jag har ingen, jag är ihop med mitt livs kärlek”.

Ja, men det kan man väl vara och ändå fundera på dem som gled en ur händerna, relationerna som aldrig fick ett vettigt avslut – eller ens påbörjades.

Kvar lämnas en idealistisk idé och ett lättare vemod. Ofta finns också en känsla av att den här personen är enastående. Troligtvis en falsk bild, men inlindad i romantiskt skimmer kan vem som helst framstå som lösningen på alla dina problem.

Tankarna slår mig särskilt nu när jag rensar inför förestående flytt. Jag hittar gamla dagböcker och förtjänar dessvärre skammen jag fullkomligt uppslukas av. Men uppenbarligen påbörjas en psykologisk process, särskilt när jag ser bilden på D.

En gränslös konstnär från Brighton. Definitionen av ung kärlek. Pratade vi ens med varandra, eller var det mest trånande blickar i köket där vi jobbade? Jag vet att vi åt Marmite i hans kök och att han målade tavlor som bara en människa med skruvad fantasi kan göra. Tänker han på mig? Undrar han om jag gifte mig, blev mamma, föll in i normen? Jag som då var 17 år och vägrade raka benen, mitt i ett uppvaknande och trodde att feminismen minsann satt i håret.

En del lämnar fantomsmärtor, sitter nästan i kroppsminnet. Oförmågan att kommunicera kan exempelvis översättas till att tidpunkten var fel. Ungefär: Om vi bara hade mötts senare skulle polletten ha trillat ner.

Är det inte mänskligt? Att dagdrömma om livet som lurade runt ett annat hörn. Att skapa sig sin egen romantiska komedi.

Jag tycker det är rörande, rent av livgivande, att läsa om äldre människor som hittar tillbaka till barndomskärlekar. Kanske för att de minns varandra som de en gång var? Innan all vardag och det ständiga plockandet av någon annans använda kalsonger från badrumsgolvet tog vid. Eller så var det the one that got away som plötsligt dök upp igen, och att alla stjärnor äntligen stod rätt.

Så, vem är din?