Fråga psykologen Karin
Ger råd till orolig mamma
Uppdaterad 2020-11-05 | Publicerad 2020-02-11
Hur ska jag hjälpa min autistiska elvaåriga dotter att acceptera sin nya situation med en bonuspappa?
Det undrar en bekymrad mamma.
Här ger psykologen Karin Marklund råd.
Hejsan!
Jag är mamma till en underbar tjej på elva år. Hon har diagnoserna ADD/Asperger/Tourettes, tittar man på serien The Big Bang Theory så är hon i princip en mini-kopia av Sheldon Cooper. Specialintressen, pratar helst bara om det som intresserar henne, svårigheter att läsa av vad som är lämpligt/olämpligt att säga/göra, svårigheter att läsa av omgivningen och svårt att veta gränser. Samtidigt är hon väldigt kärleksfull på sitt sätt och skulle aldrig drömma om att skada någon medvetet. Hon är mycket intelligent och samtidigt så sårbar i sin personlighet.
Jag älskar henne och hennes unika sätt att vara, dock finns det ju vissa bekymmer som hennes sociala svårigheter och svårigheter att läsa av sociala koder och förväntningar.
Bekymmer i skolan – ja.
Svårt att få vänner – absolut.
Får konstiga blickar från andra både vuxna och barn pga tics och undvikande ögonkontakt – japp.
Inget lätt socialt liv, med andra ord.
För sju månader sedan flyttade hon och jag ihop med min partner sedan två år (vi har känt varandra i sju år). Hon hade bekymmer med hans närhet i vårt hem redan innan vi blev ett par, men nu tycks hon ha även större bekymmer med detta. Jag förstår att hon behöver tid att anpassa sig till den nya situationen (trots månader av förberedelserna innan flytten), men hon vägrar prata med honom och tittar inte ens på honom. Vi äter vid olika tider och olika rum för hon vägrar sitta vid samma bord eller vara i samma rum som honom. Jag sover i hennes rum på nätterna eftersom hon inte vågar sova själv, det har hon aldrig gjort. Hon är en väldigt känslig person som behöver mycket trygghet och uppmärksamhet.
Min partner är oerhört tålmodig och förstående och han är en mycket omtänksam och kärleksfull person. Han är lugn, stabil och trygg i sig själv, så han tränger sig inte på även om han önskar att hon ska våga släppa in honom i sin bubbla.
Det jag skulle behöva lite vägledning kring är hur jag ska kunna hjälpa henne att acceptera sin nya situation med en bonuspappa?
Hennes pappa och jag skildes när hon var 1,5 år gammal och efter det bodde jag ensam med henne tills min partner och jag utvecklade en romantisk relation.
Jag tror att allt detta påverkar henne och hennes möjligheter att våga lita på min partner, men jag hoppas att det finns en väg genom detta.
Tacksam för svar!
Mamman till ett underbart autistiskt barn.
Karins svar
Hej!
Vad fint att läsa hur du beskriver din dotter och hennes styrkor och utmaningar. Utan att veta något mer om er situation och hur ni hittills försökt hantera den, får jag några tankar som jag vill dela med mig av. En sådan är att det är sannolikt, utifrån hur du beskriver det, att din dotters dagar är fyllda av ansträngningar, i form av till exempel intryck, social interaktion och regler, och att hennes behov av att känna sig trygg och få återhämta sig kan ta sig uttryck på olika sätt när hon kommer hem. Till exempel genom att avskärma sig och minimera social interaktion.
För vilken 11-åring som helst kan det vara tufft att förhålla sig till att en ”ny” person ska integreras i ens vardag och hem. Som du beskriver är det förmodligen en ännu större utmaning för din dotter. Du skriver att du önskar att din dotter ska våga släppa in din partner i sin bubbla, och du funderar på hur du ska kunna hjälpa henne att acceptera sin nya situation. Då tänker jag att det är viktigt att försöka förstå vad det är som faktiskt blir svårt för henne i relation till din partner.
Utan att veta något om hennes verbala förmågor och förmåga att uttrycka sig så är det rimligt att tänka att hon själv sitter på värdefull information som kan vara till hjälp för er. För att få tag i den informationen kan det krävas ett gemensamt detektivarbete där du ställer konkreta frågor till din dotter med målet att få så konkreta svar som möjligt. Detta för att förstå mer kring vad det faktiskt är som gör att hon till exempel inte vill äta samtidigt som din partner. Kanske får du veta att hon är orolig över att inte ha din odelade uppmärksamhet, kanske tycker hon att han smaskar olidligt högt vid matbordet, kanske är hon trött och har svårt att orka med ytterligare en person efter en lång dag i skolan. Vad vet jag? Det kan som sagt vara en utmaning att få tag i den informationen, och du kanske inte får det svar du skulle önska, men om ni lyckas så har ni i sämsta fall något konkret att förhålla er till, i bästa fall en väg framåt.
Jag funderar också på hur din partner skulle kunna bereda väg för en relation till din dotter. Du nämner ju att din dotter har specialintressen. Detta blir jag nyfiken på, för specialintressen kan ha stor potential när det gäller att skapa kontaktyta. Kanske kan din partner använda sitt tålamod och sin vilja att skapa relation, till att sätta sig in i något av de intressen som är viktigast för din dotter. Kanske kan han bli (nästan) lika intresserad som henne, vilket möjliggör en gemensam plats där hon troligen är den som kan mest och har kontroll, och kanske kan detta bli en spelplan för dem att mötas på.
Jag hoppas att mina tankar kan väcka nya tankar hos dig, och önskar er all lycka till!
Karin
FRÅGA PSYKOLOGEN – SÅ GÖR DU
Mejla dina frågor och funderingar gällande din egen eller ditt barns psykiska hälsa till family@aftonbladet.se
Frågorna kommer att publiceras anonymt med figurerat namn eller bara med förnamn.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Aftonbladet Family har skapat ett nyhetsbrev med erbjudanden, veckans snackisar och bästa krönikor. Klicka här för att få del av detta kostnadsfritt varje tisdag!
