Detta är klumpfot: Så är behandlingen

PEVA-fot: Bilder, ärftlighet och behandling

Uppdaterad 2021-05-18 | Publicerad 2021-05-12

Klumpfot, även kallat PEVA, är en av de vanligaste medfödda missbildningar som finns. Men vad är klumpfot? Hur vanligt är det? Och hur ser behandlingen ut? Detta är några av frågorna barnortopeden och expert på klumpfötter, Arne Johansson, reder ut.

Arne Johansson har arbetat som barnortoped på Skaraborgs sjukhus i drygt 40 år och förra året doktorerade han i ultraljudsundersökning av klumpfötter. Här svarar han på vanliga frågor och funderingar om klumpfot.

Vad är klumpfot (PEVA-fot)?

Klumpfot, som även kallas PEVA (pes equino-varus adductus), innebär att foten är kort i hälsenan och att foten är vinklad inåt. Ofta har den drabbade även högt fotvalv. Det är en av de vanligaste medfödda missbildningarna som finns och kan drabba båda fötterna eller bara en av dem, enligt Arne Johansson.

Nyfödd bebis med klumpfot som har drabbat båda fötterna.

Hur vanligt är klumpfot hos barn?

I Sverige är det cirka 1,4 av tusen barn som föds med klumpfot. Enligt ett register över inrapporterade fall av klumpfötter år 2020 var det cirka 144 barn som drabbats. Och statistik visar att 1244 fötter behandlats i Sverige mellan år 2015–2020.

– Av barnen som behandlats har cirka häften haft en drabbad fot.

Arne Johansson, barnortoped vid  Skaraborgs sjukhus.

Förekomsten är vanligare i andra länder som exempelvis i Asien där 3 av 1000 barn föds med klumpfot. I Polynesien, Stillahavsöarna, är det 5–6 av 1000 barn som föds med missbildningen. På de öar där det är vanligt med kusingiftermål är det ännu vanligare. Det tyder på att det finns någon form av ärftlighet.

– Om man har en förälder eller syskon med klumpfot är risken 1 på 35 att man drabbas, säger Arne Johansson.

Orsaker till klumpfot – så ärftligt är det

I dag vet man inte vad som orsakar klumpfot, det är en så kallad idiopatisk sjukdom.

– Vissa som drabbas av klumpfot kan ha det som en del av ett syndrom. Men i de allra flesta fall har man endast klumpfot.

Det är inte så enkelt att det är en gen som orsakar klumpfot, även om det finns en viss ärftlig disposition. Sannolikt behövs det även någon utlösande riskfaktor – exempelvis kan rökning öka risken för klumpfot något.

– Det finns dock inget den som är gravid kan göra för att motverka klumpfot, förutom att låta bli att röka förstås vilket man bör göra ändå, säger Arne Johansson.

Klumpfot vid ultraljud

Nu för tiden upptäcks de flesta fall vid ultraljud under graviditeten. Från vecka tolv kan man se om barnet är drabbat av klumpfot.

– Fram till vecka elva så utvecklas fötterna normalt, sen händer det något som gör att foten börjar vinklas inåt. Det uppstår en slags störning av fotens utveckling.

Klumpfot hos barn: Det händer när det upptäcks

Arne Johansson och hans kollegor på Skaraborgs sjukhus får en remiss från mödravården när man upptäcker att ett barn är drabbat av klumpfot vid ultraljudet. De erbjuder direkt föräldrar ett informerande möte.

– Annars går folk hem och googlar på nätet där det finns hur mycket elände som helst, dessutom är den mesta av informationen gammal.

De som är vuxna i dag och lever med klumpfot blev behandlade på ett annat sätt än man blir i nutid och har därmed inte lika bra fötter.

– Därför är det viktigt att vi ger bra information snabbt. Är man gravid och börjar läsa själv på nätet så kan man kanske bli rädd och vilja göra abort. Det här är ju en behandlingsbar åkomma.

Är det farligt att drabbas av klumpfot?

– Nej det är inte farligt. Om man inte blir behandlad går man dock på utsidan av foten men det i sig är inget farligt. Det är som sagt behandlingsbart och man ser bra resultat i dag, säger Arne Johansson.

Klumpfot och behandling

Fotens utveckling när man utför gipsbehandling av klumpfot.
  • Tänjer och gipsar fot

Man börjar med att tänja den drabbade foten och räta den så mycket det går för att sedan gipsa den. Proceduren upprepas flera gånger med cirka en veckas mellanrum. Enligt årsrapporten från det barnortopediska kvalitetsregistret, SPOQ, var medeltalet för antal gipsningar sju i Sverige 2020.

– I regel gör man detta ganska snart efter förlossningen, någon gång under de första levnadsveckorna. Är det så att barnet lider av någon annan åkomma så löser man det först, det är ingen hets att komma igång med behandling. Men ju förr desto bättre då barnen vid cirka sex månader börjar bli knubbiga om benen, vilket gör att det är svårare att gipsa.

– Men det går som sagt att påbörja processen senare. I exempelvis Uganda och Brasilien har man behandlat tusentals ett- två-, och treåringar med bra resultat.

  • Hälseneförlängning

80 procent av de drabbade barnen behöver även göra en hälseneförlängning. Ingreppet, som görs med lokalbedövning, gör man mot slutet av gipsbehandlingen.

– Sen är det några procent som behöver opereras ytterligare men det är ofta de som har något ytterligare problem utöver klumpfot.

  • Skena

Efter att barnet haft gips i en period ska hen ha en skena på fötterna 23 timmar av dygnet i tre månader. Sedan ska barnet ha skenan i när det sover, cirka 12 timmar av dygnet, upp till fyra års ålder. Det är inget problem för barnet att ta sig fram med skenan, enligt Arne Johansson.

En nattskena (ortosen) som är den nya varianten som används mest i Sverige idag, den kallas Mitchell-skena. Skenan används på natten upp till att barnet är fyra år vid behandling av klumpfot.
  • Efterkontroller

När behandlingen är över får barnet gå på kontroller upp till åtta års ålder, eller tills de är färdigvuxna. Arne brukar följa barnen upp i puberteten då hälsenan kan ha svårt att hänga med i tillväxttakten.

– Då får man ge dem extra träning som brukar lösa problemet. Den sista kontrollen görs när de är 18 år för då kan man se slutresultatet och hur rörligheten är i lederna.

Bilden föreställer ett sexårigt barns fötter efter behandling för klumpfot.

Så är livet efter behandling av klumpfot

Efter att man genomgått en behandling så lever man ett vanligt liv och kan spela fotboll med kompisar och delta på gymnastik. De drabbade barnen har dock lite klenare vadmuskler som gör att man har lite sämre kraft när man exempelvis springer ett sprinterlopp, men de kompenserar delvis genom att jobba mer med musklerna kring höften.

– Så man vinner nog inte hundra meter i OS, men det gör ju inte alla ändå. Det är främst på elitnivå som missbildningen kan ha betydelse men inte när det kommer till vardagliga aktiviteter.

Texten är faktagranskad av Arne Johansson, barnortoped på Skaraborgs sjukhus.