Vi vuxna måste våga ställa krav på andras barn

Dags att steppa upp och våga säga ifrån

Nina skriver om varför vuxna bör lägga sig i andras barn.

Låt oss för sjutton inte lägga oss i.

Låt barn hellre cykla rakt in i en bil i stället för att säga till.

Är det så vi vill ha det?

Att älska barn eller att inte älska barn. Att bli förälder innebär inte automatiskt att man älskar barn. Ens eget barn, ja. Andras, nej. Vänta, stryk det. Andras barn, absolut nej. 

Jag gillar barn. Tycker absolut att de kan vara roliga att umgås med. Till en viss gräns. Jag älskar mina egna, jag trivs med mina barns kompisar. Gillar att vi har en relation. Älskar till och med några av mina barns kompisar. En del till och med på “om det händer något med dina föräldrar så har jag din rygg”-nivå. En del vänners barn är familj. Det finns alltså nivåer i hur man gillar barn precis som det finns med vuxna människor. En del rakt ogillar man. Vågar jag skriva att man hatar vissa? Vi går vidare.

 

Med tanke på att vi kan hysa olika slags känslor om barn – ens egna och andras – så är det ju direkt konstigt att en del menar att en inte kan säga till andras barn om de beter sig illa. Som om vad barn gör inte berör en. Ett färskt exempel är min vän vars barn var och lekte hos en kompis. Mamman som var ansvarig för lekträffen ringde plötsligt upp min vän för att berätta att barnen cyklade lite för vilt ute på gatan. “Jaha, men säg till dem då?”. Nej, det kunde hon absolut inte göra. Hon kunde säga till sin egen son men inte min väns. Det vore nämligen att helt gå över gränsen.

 

Är vi så fruktansvärt rädda för att lägga oss i att vi helt tappat sans och vett? Och det här är väl det tydligaste exemplet än något annat att vi helt har övergett “det krävs en hel by att fostra ett barn”-eran. Nu är det ”var man är en ö”. Låt andra sköta sitt. Låt oss för sjutton inte fråga någon hur hen mår. Låt oss för sjutton inte lägga oss i. Låt barn hellre cykla rakt in i en bil i stället för att säga till. Låt hellre en man kasta ut sina barn från balkongen i stället för att lägga sig i. Var man och kvinna på sitt håll. Hälsa inte på grannen. Lägg. Dig. Inte. I.

Är det verkligen så vi vill ha det?

 

Som jag ser det är det våra regler som gäller i vårt hus och kommer barnens vänner till oss vilket de mer än gärna får göra så ofta de vill så får man följa våra regler och gör man inte det – ja, då säger jag till. Det är väl inte svårare än så? I vårt hus kan det handla om att man plockar undan tallriken efter maten, man säger tack när vi ställt fram frukt och snacks och man får inte vara elak. Ja, man beter sig helt enkelt. Det gäller alla, mina egna barn och andras. Varför skulle jag förvänta mig något annat bara för att jag själv inte fött ut barnet ifråga. Varför är vi så rädda att ställa krav på barn?

 

Jag är helt övertygad om att ju fler vuxna som stöttar upp och ser barn, både ens egna och andras, desto bättre. Att ställa krav visar ju också att vi finns här, att vi är med, att barnen inte är släppta helt vind för våg utan stöttning. Att de kan komma till oss för hjälp och guidning även om vi inte är deras föräldrar. För att vi är deras nära vuxna. För att det är vuxnas ansvar att se till att barn inte cyklar rakt in i en bil eller hoppar ner från en bro. Det är vuxnas ansvar att se till att regler följs. Alla vuxnas. Inte bara lärarens eller polisens. Utan alla vuxna. Dags att steppa upp och våga säga ifrån.

ANNONS

Populära produkter för den lilla:

I samarbete med

Prisjakt.nu