Efter flera år av tystnad sa jag äntligen ifrån

Ida Söderberg

helskärm

Nyligen drog jag lans för mig själv.

Sen grät jag. Livrädd för att jag tagit ton stolt över att jag gjort det.

Efter 20 års tystnad är det hög tid att dra gränser.

Jag tror det är åldern.

Länge har de nämligen legat vilande, tillbakakakorna.

Jag har tagit så mycket skit. 

Har jag någonsin sagt ifrån? Nej, jag har minsann tuggat i mig. 

Och sen våndats: Jag borde bara ha, varför sa jag inte, tänk om jag hade. 

Det finns ett par chefer jag borde ha markerat inför och ibland fantiserar jag om brandtalen som ska hållas om vi råkar gå in varandra. Scener jag ser framför mig är rika på detaljer, varje ord väl valt.

För några år sedan var jag och min vän och simmade på ett badhus i Stockholm. 

Ett på alla sätt vanligt badhus: Kallt, kalt, fotsvampsgolv.

I bastun pågick en del märkliga saker. Bland annat åts det banan, gjordes situps och nakenstrechades. 

Vi pratade, som två väldigt nära människor gör i en strid ström av ord, givetvis i mjuk samtalston. Ingen av oss har särskilt gapig röst, åtminstone inte publikt. För man håller ju ihop, rättar sig efter de sociala konventionerna som råder. Och ändå fick vi en åthutning av en kvinna i vår ålder. Vi båda tystnade och började viska. Som om vi var mindervärdiga den här personen, som om hennes regler gällde och vi var den felande länken.

Om någon borde fått skäll var det bananätaren. Som suttit där med skalet bredvid sin avklädda kropp. Det om något går emot sunt förnuft.

När vi sen gick därifrån kunde vi förstås inte sluta ta heder och ära av den här personen. Vem trodde hon att hon var? Vår fröken? Mamma? 

Händelsen hemsökte länge oss båda, jag hade så mycket jag minsann borde ha sagt.

Och nu verkar det vara tid för det. Att dra gränser. Allt som har grott de senaste tjugo åren puttrar, lever ett eget liv: Det finns inte utrymme i min kropp att inte säga ifrån.

Här om dagen hörde jag en annan kvinna väsa åt en så vitt jag vet okänd person: Du behöver inte vara så jävla otrevlig.

Jag tänkte: Vi är fler i den här rörelsen. 

Hur ofta behöver man säga ifrån till vilt främmande? Sällan, gissar jag, men å andra sidan pågår det ju ett fullskaligt ordkrig i sociala medier. Tröskeln måste vara förstås vara högre, hur skulle det annars se ut.

Jag var med om en mästrande uppläxning nyligen som jag tog illa vid mig av, men drog en lans för mig själv, hytte med fingret, darrade på rösten.

Sen grät jag hela bussresan hem. Livrädd för att jag tagit ton, stolt över att jag gjort det.

Förlöst.