”De är överallt – övergrepp syns sällan på förövaren”
“ ‘Stopp min kropp’ ska du säga, det vet du va?” säger jag till min snart 5-åriga dotter om och om igen så ofta jag får tillfälle. Hon har tröttnat på den skräckslagna mammans tjat vid det här laget. Hon har också börjat inse att det finns något spännande med snippa och snopp. Att det inte är samma sak som till exempel en arm eller en fot. Det är laddat med något mer. Hon vet ännu inte vad. Och som jag ber (till vem vet jag inte) varje kväll att hon ska få leva länge, länge innan hon ska bli varse vad en snippa och en snopp kan göra. Och vilken maktkamp som förs mellan de båda.
I dessa tider av Surviving R Kelly och Leaving Neverland där två av världshistoriens mest hyllade artister återigen står anklagade för sexuella övergrepp tänker jag på det där mer än någonsin.
För hur enkelt är det inte att bli utnyttjad av någon som står över en? Som man idealiserar. Som har mer makt. Spelar det ens någon roll då vad mamma och pappa har tjatat om kring integritet och att “din kropp är din och ingen annans” i oändlighet?
Jag tänker på alla med makt i ett barns liv, inte bara de allra största popstjärnorna. Oddsen för att stöta på Michael Jackson och hans likasinnade superstjärnor är trots allt inte så överhängande. Men alla andra som är idoler i ett barns liv? Fotbollstränaren, farfarn, gympaläraren, storkusinen, grannen som alltid är så rolig och lekfull. De är överallt. Omöjliga att känna igen. Övergrepp syns sällan på förövaren.
Det går såklart inte att leva våra liv som om varje person vi möter är ett sexuellt odjur men ibland blir jag så mörkrädd att jag bara vill låsa in mig själv och barnen och aldrig träffa en annan levande människa igen.
För faktum är att tre i varje klassrum har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Tre!?! Ta en stund och ta in den siffran en stund. Och då handlar det oftast inte om en läskig typ som gömmer sig i buskarna och hoppar på ens barn på väg till skolan (även om det också sker, fy fan när ska barn någonsin få vara fredade?) utan allt som oftast är det någon som står barnet nära. Och det gör det hela, om möjligt, än mer obehagligt och overkligt. För jag vill ju inte misstänka förskolepedagogen, grannpojken, farbrorn eller dansläraren. För inte skulle väl….?
Men hur många gånger till ska vi behöva läsa i tidningen om ett litet barn som blivit fasthållen, utnyttjad, lovad godis, manipulerad att hålla tyst, tagen på ställen på kroppen hen inte skulle blivit tagen på.
Och som sen, om hen mot förmodan vågar berätta, blir misstrodd eftersom förövaren före dess brott blivit uppdagat varit mönstermedborgare, eldsjälar, polismästare och popens prinsar. Inte skulle väl de?
Nu kanske du som läser det här känner “men vad fanken, du kan ju inte tänka så om alla män” (för jag gissar att det mest är män som känner sig anklagade med tanke på att 97% av alla sexualbrott begås av män) men till dig säger jag då: jo, till den dagen tre barn i klassrummet har blivit noll - då tänker jag banne mig tänka så. Och om du som känner dig misstänkt inte gör något för att höja din röst i debatten, inte gör något för att förändra den här statistiken, inte försöker engagera dig i barnens rätt. Ja, då får du också räkna med att få känna sig orättvist anklagad då och då. Är du inte en del av lösningen så är du en del av problemet.
Prenumerera på Familys nyhetsbrev
Vill du få ännu fler artiklar och erbjudanden från Aftonbladet Family? Klicka här för att prenumerera på vårt nyhetsbrev med artiklar, poddar och mycket mer!
