Lägg ner ”Nisse flyttar in”
Att öppna en chokladkalender skapar också minnen
Då var vi i årets mest intensiva månad.
Inte för att mitt december brukar vara proppad av glitter och glamour och att det är så stressigt för att jag bara rusar mellan diverse fester. Tyvärr.
Det är bara så mycket. En inre, jagad känsla: Vad har jag glömt? Vad har jag inte köpt? Vad vill barnen ha? Vad önskar sig kusinerna? Finns jag ens?
Barnen ska ha luciakläder som numera dessutom ska passa utanpå vinterkläderna. Julklappar! Ska vi verkligen köpa till vuxna? Nej, vi hoppar det säger vi förnuftigt och nöjdheten riktigt pyser ur oss (klimatsmarta!), men jag känner besvikelsen flöda genom kroppen.
Jag vill ha också ha en julklapp. Jag är ju också någons barn! Tänker jag. Men nu biter vi ihop, alla klapplösa.
Du hinner knappt hämta barnens urvuxna vinterkläder från källaren innan det är första advent men var är den där ljusstaken? Som för övrigt varken är i tiden eller ger Bullerby-vibbar. Varför är våra stjärnor så fula, och varför hänger sladden till dem tvärs över fönstren? Plötsligt är det bara dagar till dopparedagen och du inser att du inte druckit glögg en gång. Eller bakat pepparkakor. Vad händer med barn som inte bakar lussekatter med sin mamma? Troligtvis ingenting, men i magen molar känslan av din totala uselhet.
Men du kanske gör allt det du ska. Du firar advent. Du bjuder på glöggmys. Och ingen missar det, för vi ser dig på Instagram. Du ser till att vi ser dig. Du fixar julklappar i tid. Slår in personliga paket, du kanske till och med använder lackstång. Du är tomtemor ända ut i fingerspetsen och när du glider förbi oss andra urlakade själar förnimmer vi en doft av nejlika. Du är julens starkast lysande stjärna. Hatten av, men jag kan tala om att det sannerligen inte räcker.
Om du inte har låtit Nisse flytta in, vill säga.
Jag lyckas knappt knåpa ihop ett aprilskämt, men numera förväntas det att man som förälder varje dag i 24 dagar ska hitta på små bus och låtsas att det är den här lilla tomtenissen som utför dem. Oj, så tokigt, Nisse har plastat in pappas skor! Tejpat för kranen! Klätt in julgranen i toapapper! Gjort en snöängel i mjöl på golvet!
Allt för barnen? Nej, där går min gräns. För vad jag orkar och vill i jul. Jag drar en lans här och nu, sänker ribban. För mig och för dig. Låt jul vara jul. Vad det nu är. Minns du? En tid för tacksamhet, kanske.
Att öppna en chokladkalender skapar också minnen och är – i mina mått mätt – mer än nog.
