70-talsinredningen – trendigt och vettigt
Det var årtiondet då ”ljust och fräscht” lyste med sin frånvaro,
men även en tid av gemenskap och öppenhet. Än i dag fortsätter 1970-talet att förbrylla och inspirera.
Disco, miljöaktivism och velour – när vi i dag tänker på 70-talet är det ofta en kluven bild som framträder. Och åren mellan 1970 och 1979 var på många sätt en tid av motsägelser. I slutet av den blomstrande hippie-eran tog den glamorösa discon vid. Ett starkt miljötänk och furupaneler på väggarna mötte fascinationen inför en högteknologisk framtid och plastmöbler. Årtiondet var på samma gång en utveckling av och en motreaktion mot det föregående 60-talet. Med fria former och starka färgexplosioner frigjorde sig 70-talet från den stramare modernismen, samtidigt som färgskalan var en naturlig utveckling av flera av 60-talets tongivande nyanser.
Vi förknippar 70-talet med orange, brunt och det till synes omåttligt populära avokadogröna – på badrumsporslinet, middagsservisen eller heltäckningsmattan. Men med det murriga kom också en mjukhet. Sofforna skulle vara i manchester eller plysch, mattorna lurviga och kärleksyttringarna yviga.
Under 70-talet var det privata politik, och social medvetenhet var central. Idén om en mer jämställd familj där även pappan skulle vara föräldraledig och barnen integreras i de vuxnas liv gjorde att hemmet öppnades upp och fick tydliga ytor för gemenskap. Gillestugor och köksöar var båda uttryck för det här – platser där hela familjen kunde samlas och umgås. Vissa arkitekturhistoriker menar till och med att det var redan under 70-talet som den öppna planlösningen fick sitt stora genombrott.
I samhället fanns även starka strömningar av individualism och att uttrycka både sin personlighet och sina åsikter, vilket också återspeglades i hemmen. Inredningen skulle sticka ut och säga något om dem som bodde där. Mönstren var stora och tog för sig, och naturen hade som en följd av den nyväckta miljömedvetenheten en självklar plats i hemmet – det skulle vara krukväxter i överflöd och furupanel på väggarna. En djungel av benjaminfikusar, palettblad och yuccapalmer placerades mot en kuliss av vävtapeter och möbler i naturmaterial som rotting och furu. Även handarbeten som makramé och batik fick ett uppsving i och med hippie-rörelsen och motståndet mot konsumtion som växt fram sedan slutet av 60-talet.
Bland 70-talets formgivare hittar vi Anders Pehrson, upphovsman till den populära Bumling-lampan. Den lanserades visserligen redan 1968, men en bit in på 70-talet fanns den i vart och vartannat svenskt hem. Även den klassiska Panton-stolen av Verner Panton är i princip 70-talet fångat i en enda möbel med sina böjda former i plast. En annan plastfavorit från 70-talet är fåtöljen Galaxy, ritad av Alf Svensson och Yngvar Sandström. Fåtöljen gjorde succé världen över, och är på många sätt sinnebilden av vad vi i dag förknippar med det samtidigt mjuka och plastiga 70-talet.
”Disco, miljöaktivism och velour”
De senaste åren har 70-talets estetik tydligt präglat både mode- och inredningsscenen, om än i något dämpad skepnad. De brända, jordiga tonerna har i dag en lika naturlig plats i våra moderna hem som grått och beige, medan inredningsbutikerna svämmar över av mjuk sammet och bohemisk makramé. 70-talets favoritmaterial terazzon spås bli nästa stora hajp efter marmorn, och intresset för att omvandla våra hem till små djungler med hjälp av krukväxter har vuxit till något som närmast liknar en folkrörelse – även det passande-
för en trend som går i det sociala årtiondets anda.
Så det, ur designperspektiv, ofta bespottade 70-talet hade trots allt sina guldkorn. Guldkorn som vi i dag gärna plockar upp och placerar på en lurvig ryamatta, kanske bredvid en mjuk sammetsfåtölj med en murrigt jordfärgad vägg som kuliss.
