Kung Lear rakt in i örat

Shakespeares drama raffinerat genomstrukturerad av Malmöoperan

Barytonen Fredrik Zetterström spelar titelrollen i Malmö-operans uppsättning av Aribert Reimanns opera ”Lear”.

Kung Lear är Shakespeares allra svartaste drama, brutalt illusionslöst i sin analys av hur makt korrumperar. I Aribert Reimanns opera Lear från 1978 förstärks Shakespeares kompromisslöshet genom en musik som tär på lyssnarens sinnen och känslor och fullkomligt klubbar ner de ondsinta eller olycksdrabbade gestalter som befolkar scenen.

Reimanns opera hör till de alltför få verk från andra hälften av 1900-talet, som även efter urpremiären uppförts på många andra håll. Dock var det först i Malmö i lördags Lear fick sin nordiska premiär och det med en nöjd tonsättare i publiken. Malmöoperan har även tidigare bättre än de andra stora svenska scenerna vågat introducera nyare verk ur den internationella repertoaren. Stor heder åt Malmö för detta!

På den stora Malmöscenen har regissören Stefan Johansson i sin åtminstone inledningsvis väl oratoriemässiga uppsättning valt att presentera dramat på det övertäckta orkesterdiket, medan orkestern skymtar bakom ett halvgenomskinligt skynke i fonden. Det mildrar den orkestrala vildheten en del, när mycket av attackerna från brass och slagverk sänds upp i tågvinden i stället för rakt i öronen på publiken. Sångarna är säkert tacksamma, men något av verkets gastkramande fysiska effekt går förlorad.

Skälet till att Reimanns musik är så stark har dock inte i första hand med decibel att göra utan med att den är så raffinerat genomstrukturerad, något man inte intellektuellt uppfattar utan snarare omedvetet förnimmer. Malmöoperans förstärkta orkester under den dansk-amerikanske dirigenten Erik Nielsen gör en ypperlig insats, även om en del finesser försvinner genom orkesterns placering.

Sångstämmorna är ytterst skickligt individualiserade och pendlar mellan tal (narren – den briljante Lars Humble – är en ren talroll), talsång och expressiv sång. Titelrollen är tuffast tänkbara utmaning för en baryton, och Fredrik Zetterström kämpar heroiskt och mestadels framgångsrikt med svårigheterna. Han kommer säkert att växa in mer i rollen efter några föreställningar.

Reimann karakteriserar Lears tre döttrar, Regan, Goneril och Cordelia vokalt på olika och raffinerat uttrycksfulla sätt, och alla tre döttrar i Malmö tar tacksamt tillvara på de möjligheter tonsättaren skapat. Karolina Andersson (Regan), Annlouice Lögdlund (Goneril) och Elsebeth Dreisig (Cordelia) är en suverän trio.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln