Lite klyschig, men fenomenala akvareller
Emma Adbåge vinner Årets barn– och ungdomsbok
Jag konstaterar att det blev en favoritseger för Emma Adbåges Gropen, för åtminstone i min hjärna har den legat och bubblat som en av årets bästa bilderböcker. Och nog sticker den ut också i det ojämna startfältet, vid sidan av Ulf Starks (1944–2017) fina kapitelbok Rymlingarna, illustrerad av belgiska Kitty Crowther.
Det ska dock sägas att Gropen främst lever i kraft av Adbåges fenomenala akvareller, för berättelsen i sig är inte särskilt märklig och närmar sig rent av det klyschiga i sin idealisering av barnets fantasi och sitt understrykande av vuxenvärldens fyrkantighet.
På samma sätt som det brukar framhållas att barn ofta hellre leker med presentkartongen än med själva presenten syns Adbåges truliga lågstadiebarn föredra ett gammalt grustag framför skolgårdens klätterställningar och sportprylar:
”Det finns uppförsbackar och nerförsbackar och grenar och stenar, och på ett ställe finns det gul lera som aldrig tar slut! Vibeke provade att gräva där en hel rast en gång, men leran bara fortsatte!”.
Skolans personal tycker förstås att stället är farligt, och när en flicka i klassen slår näsan i blod eskalerar konflikten och barnen förbjuds att besöka gropen.
Men läs Gropen för all del, och inte minst för bilderna som vad beträffar färgskala och komposition ofta erinrar om amerikanen Henry Dargers myllrande gobelänger. Här finns så många spår att följa för läsaren, som kringslängda vantar, alkottar och ringlande hopprep.
För den som inte läst pristagaren förut vill jag också passa på att rekommendera Samtidigt i min låtsasvärld från i våras, en helt originell bilderbok där Adbåge med sin säreget skruvade vardagsrealism bildsätter en förströdd småbarnsmammas dagdrömmar, i en berättelse av Lisa Bjärbo.
