Norska rapduon visar oss konstens framtid

Sätt av minst en kväll för att upptäcka Karpes häpnadsväckande multiverk ”Omar Sheriff”

Magdi Omar Ytreeide Abdelmaguid og Chirag Rashmikant Patel bildar omåttligt populära norska rapduon Karpe.

Glöm svensk gangsterrap för en stund och sjunk i stället in i norska rapduon Karpes universum.

Knappt någon i Sverige verkar ha hört talas om Karpe, eller Karpe Diem som var duons cheezy namn från början. Förutom några få, kunniga bros i den svenska hiphop-miljön, svarar alla ”huh?” på frågan om de känner till Karpe. Ingen verkar ha fått med sig Karpes senaste, häpnadsväckande multiverk Omar Sheriff.

Men i Norge är Karpe stora. Stoooooooora. Störst faktiskt. Sedan flera år är de älskade av fansen, älskade av musikrecensenterna, älskade av prisjurys, älskade av medier. Älskade av både invandrarkids och vita 35-åringar som står axel vid axel på duons spektakulära och alltid utsålda arenakonserter och sjunger med extatiskt i refrängerna.


Med sin poppiga, men vassa, norskspråkiga rap har Chirag Rashmikant Patel och Magdi Omar Ytreeide Abdelmaguid klarat det nästintill omöjliga: de har bevarat sin relevans i orten och sin cred bland hiphopens old school-väktare, samtidigt som de blivit folkkära på ett sätt ingen har skådat i Norge sen A-ha.  

Duons momentum har byggts gradvis sen de som småkillar debuterade på den norska hiphopscenen i slutet av 1990-talet. Redan deras första ep, Glasskår från 2004, sålde guld och alla utgivningar sen dess har badat i Spellemannpriser, Norges svar på Grammis. 


Gruppens båda medlemmar är födda i Oslo 1984. Chirags pappa är indier från Uganda, hans mamma är ursprungligen från Gujarat. Magdis pappa kommer från Alexandria i Egypten, medan hans mamma är från Sogn og Fjordane i Norge. Naturligt nog har rasismen i det norska samhället haft stor påverkan på deras identiteter och konstnärliga uttryck. Många av låtarna handlar just om att konfrontera norrmän med deras inskränkta blindhet för både strukturell rasism och vardagsrasism. 

Och de gör det med ett sånt självförtroende, sån coolness, sån charm, på ett så lekfullt och träffsäkert språk och med så svängiga hooks att det oftast bara blir pinsamt för den som försöker säga emot. Succé har följt på succé.


2011 hade Karpe tjänat så mycket pengar att de började skämmas. De spenderade därför en halv miljon på en gratis konsert för kids under 18. De har även upprättat en humanitär fond.

2017 sålde Karpe ut Oslos största konsertarena Spektrum tre kvällar i rad – rekord – efter albumet Heisann Montebello. 10 000 i publiken följde varje kväll Karpes call and response på textrader de kunde utantill, som här från hitlåten Lett å være rebell i kjellerleiligheten din

”(Er det du som skal med dattera mi på kino?) 

Har du hijaben i baksetet, skal hun bli muslim nå? 

(Er det du som skal med dattera mi på kino?) 

Plukker frukt i våre haver 

(Du blir aldri skandinaver) 

NAVer! NAVer! NAVer!”

[NAVer är slang för en person som får bidrag.]

Albumet och konserterna följdes samtidigt av en mycket ambitiös film, Adjø Montebello som Karpe själva skrev och producerade, en häftig hybrid mellan konsertdokumentär, musikvideo, och konstfilm. Poliser i grismasker, rika vita som äter mask med sushipinnar från en naken kvinnokropp, en flykt i en bananbil, Guantánamoaktiga scener där Chirag sätter kniven i ryggen på muslimen Magdi för att försöka rädda sitt eget skinn, och en utläggning om polyamori var bara några av ingredienserna. ”Karpe chockar”, skrev tidningarna, men även detta gick hem i breda lager och sopade hem utmärkelser och priser.

Kanyewestskt storhetsvansinne? Kanske, men alla konserterna såldes ut blixtsnabbt

Det här var alltså fem år sen och hur skulle de kunna toppa detta? En duo som dessutom redan hållit på (och hållit ihop) i 20 år? Snart måste väl även de vara tömda på idéer och/eller välviljan ta slut? 

Icke så. 2019 kom ep:n SAS PLUS/SAS PUSSY, ett enda spår på 30 minuter, där Karpes sound utvecklades i en ny, djupare riktning i nära samarbete med deras nya producent Thomas Kongshavn. Ep:n visade upp nya norska stjärnskotten Emilie Nicolas och Isah, och vann årets album. Därefter annonserades att hela tio konserter skulle hållas i Oslo Spektrum i augusti 2021. Kanyewestskt storhetsvansinne? Kanske, men alla konserterna såldes ut blixtsnabbt. 100 000 norrmän köpte biljetter. Historiskt. Ofattbart.

Sen kom covid.


Medan andra musiker sjönk ner i depressiv isolering flyttade Karpe, med sitt munskyddsförsedda och mångfaldiga entourage, in på en teater. Och inte vilken teater som helst. Festiviteten, som byggnaden heter, ligger i Henrik Ibsens hemstad Skien, några timmar söder om Oslo. Teatern invigdes 1891, på Ibsens födelsedag, med en Ibsen-pjäs.

Kommunen har låtit den förfalla – och nu äger Karpe den. De 3 000 kvadrat-metrarna har renoverats och byggts om till en blandning av studio, konstscen, kreativt laboratorium och självklart: teater.

I oktober 2020 bjöds 100 personer in till en sex timmar lång pjäs/performance/konsert med Karpe, dansare och musiker, i det som för tillfället kallades SAS Skien. Fem kvällar med 20 i publiken per tillfälle. Pressen fick inte komma in. Alla hundra var vanliga unga människor som hade sökt om att få närvara. (16 000 ansökningar kom in.) I dörren välkomnades var och en av Magdi som prickfritt uttalade deras för- och efternamn – en gullig gest och samtidigt en blinkning till norska journalister som fortfarande inte kan stava ”Chirag” och ”Magdi” rätt. För inte att tala om ”Rashmikant” och ”Abdelmaguid”.

Vad som försiggick i den gamla Ibsen-teatern hösten 2020, och hur Karpe har använt sitt laboratorium, får vi delvis ta del av nu i det som utan tvekan är Karpes hittills viktigaste verk: Omar Sheriff. Det består av ett album med sex spår som du kan lyssna på i vanliga streamingtjänster, samt en timslång film som går i loop online på omarsheriff.no.

Loopen, som man för hundra spänn köper tillgång till i 24 timmar, är lika visuellt läcker som den är suggestiv

Själva beskriver Karpe det de har skapat som ett ”desi-arabiskt sci-fi universum”. Vi följer med Chirag och Magdi in i deras upplevelser med ”The mother Ltd.”, ett framtida virtuellt metaversum. ”The mother” är en levande drömsimulator som gör att Chirag kan få uppleva att spela ”live” som ”Sheriff Patel” på den största arenan i Mumbai, eller att Magdi, ”username: Omar”, kan få fantisera ihop en fight club med robotiserade hajar i Emir Kusturica-miljö. Allt är ljudsatt med en öronpoppande och nyskapande, men samtidigt förvånande självklar mix av rap, dancehall, Bollywood, klassisk arabisk pop, Highlife och Jaqcues Brel. Texterna är på norska, engelska, franska, arabiska och hindi.

Loopen, som man för hundra spänn köper tillgång till i 24 timmar, är lika visuellt läcker som den är suggestiv. Just att det är en loop, utan någon tydlig kronologi, gör att man fastnar och sugs längre och längre in. Förbered dig på att sätta av en kväll. Minst.


Frågorna verket väcker är högaktuella. Just nu jobbar Facebook (nej, just det, Meta, heter det ju nu) med full kraft på att säkra total dominans i det framtida, kommersiella metaversum som är på väg. Deras djupt skrämmande bolagsvision är att fånga oss alla i ett behavioristiskt, reklamdrivet konsumtionsträsk bakom licensierade VR-glasögon.

Karpe visar en annan, möjlig väg: En gränslös mänsklig, individuell och konstnärlig framtid, där en global underground kan kommunicera och uttrycka sig på helt nya sätt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln