Unga läsare räknas inte i litteraturens Sverige
Förlagen har gett upp ungdomsboken – utgivningen har minskat med nästan 40 procent på fyra år
”Sen går tåget. Det glider sakta bort. Och gråten kommer. Men man visar den inte. Man vänder sig om och går sin väg tillbaka.”
Jag läste de orden när jag var tonåring, i Maria Gripes ungdomsroman Agnes Cecilia, en sällsam historia. Jag läste dem om och om igen, försökte greppa dem och den större meningen med de orden. Kände att jag skulle gå miste om något viktigt om jag inte förstod helt och fullt.
De orden, och de böckerna, betydde allt för mig.
Jag får ofta frågan varför jag skrev en ungdomsroman, vad det är med ungdomen som läsare som intresserar mig. Svaret är enkelt: ungdomen är den mest tacksamma läsaren man kan ha. Att få ett meddelande av en tonåring som skriver att den för första gången sett sig själv speglad i litteraturen betyder allt. Den omsorgen och passionen en tonåring ger till ord som betyder något för den är svår att uppleva i en vuxen ålder.
I den första recensionen som skrevs om min bok står det ”Att som Biskops Arnö-elev välja att romandebutera med en så kallad ungdomsroman, som fortfarande har lägre status i litteraturhierarkin, känns både modigt och fräscht.” Vad sätter det för exempel om vi säger att det inte är fint eller viktigt nog att skriva för ungdomar? Att det inte är litteratur som räknas.
De läsupplevelser jag hade som tonåring kommer jag aldrig kunna återskapa, på samma sätt som jag aldrig kommer kunna återskapa de stormiga känslorna och den fysiska smärtan det innebar att vara tonåring och förälskad, sårad, förbannad. Så det enda möjliga är att försöka ge någon annan den upplevelsen.
Men söker man sig runt på våra stora kultursidor inser man snabbt att många inte verkar dela denna åsikt. Ungdomsböcker blir väldigt sällan recenserade eller ens omnämnda, annat än av bokbloggare på Instagram. Denna kultursida, Aftonbladets, nämner knappt ungdomsromaner. Det finns helt enkelt inte utrymme för ungdomslitteratur.
Många förlag har helt slutat ge ut ungdomsböcker, och utgivningen av dessa har minskat med 38 procent de senaste fyra åren. År 2020 gavs det ut 191 ungdomsböcker i Sverige, det är en minskning med 52 titlar jämfört med året innan. Varför är det så?
Det finns ett svar som förlagen verkar använda som mall när de får frågan — det finns helt enkelt inte en marknad för ungdomsböcker. Ungdomen som kund har inte en tillräcklig köpkraft. Det är en ålder då man slutat få böcker i present och inte ännu har egna pengar att lägga på dem. De ungdomar som läser förlitar sig på biblioteken, och syns därför inte i köpstatistiken. Samtidigt är det många ungdomar som läser vuxenlitteratur. Den riktigt litteraturintresserade tonåringen har gått över från ungdomsböcker till Dostojevskij och Jane Austen, vill inte synas på ungdomsavdelningen i bokhandeln. Men de ungdomar som ännu inte fått upp intresset för läsningen går att locka med ungdomslitteratur. Och det är dem vi ger upp om när vi slutar ge ut ungdomslitteratur eller förhåller oss till den som att det inte är riktig litteratur.
Det borde i allra högsta grad vara en prioritet för litteraturvärlden att håva in ungdomarna, inte minst för att läsandet leder till det egna skrivandet. En läsande människa är en skrivande människa, och en skrivande ungdom är en tänkande, kännande, skapande ungdom.
Initiativ som Ortens bästa poet, som blev Sveriges hittills största poesitävling i historien, blev nedlagt efter bara tre år eftersom finansieringen av tävlingen avbröts. Stipendiet Kulturstöd för unga, som var ett finansiellt stöd på 25 000 kronor, drogs in 2021 av kommunstyrelsen i Stockholm.
Makthavarna klagar ständigt på att ungdomar läser för lite men tar samtidigt bort de nödvändiga stödformerna för förändring. Och branschmänniskorna och förläggarna står vid sidan och ser på. I bästa fall skriver kultursidorna uppfostrande texter om att unga borde skärpa sig.
Tänk om jag hade haft din bok när jag var tonåring. Tänk, Moa Backe Åstot, om jag hade haft Himlabrand när jag var den enda queera i min högstadieklass. Tänk, Elin Cullhed, om jag hade haft Gudarna som husbibel när killarna började tafsa på oss i korridorerna. Tänk, Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, om jag hade haft Berör och förstör som kunde så ett poesifrö i mitt hjärta när jag brukade cykla skoljoggsrundan om kvällarna med ett värkande bröst fyllt av olycklig kärlek.
Och ni ungdomar, nu, ni har ju tillgång till alla dessa böcker. Men ändå är det ingen som lägger dem i era händer. Ingen tycker att det är viktigt att introducera er för detta. I stället ser man ner på litteratur som är skriven bara för er.
Och till er, till oss, i litteraturbranschen och på kultursidorna. Låt oss ge ungdomslitteraturen och ungdomskulturen den respekt och status den förtjänar.
För hur kan ungdomen ses som en mindre värdig läsare? Hur ska framtidens författare och poeter ta sig fram om vi inte skapar vägar och möjligheter för dem att blomma ut i våra snåriga landskap?
