Jag önskar man kunde förbjuda opinionsmätningar
De inte bara mäter utan skapar och driver opinioner – det försvagar demokratin
Jag gick i fällan, igen. För fyra år sedan stirrade jag som en idiot på opinionsmätningarna i det amerikanska presidentvalet. Dag efter dag, ibland timme efter timme. Allt mättes: delstater, väljargrupper, politiska förslag. Vilken politik gick hem i vilka grupper? Borde inte politiken justeras lite?
I stort sett varenda opinionsinstitut missade det väsentliga: att Trump hade en verklig chans, att han knöt an till väljarna på något sätt som mätningarna inte uppfattade.
Jag lovade den gången att aldrig göra om samma misstag, men som allt beroendebeteende så var det svårt att bryta. Så i år gjorde jag det igen. Låg vaken på kvällarna och jämförde prognoserna från fivethirtyeight.com och The Economist och fan och hans moster. Ner på decimaler, viktningsmetod och bisarrt smala väljarsegment. Siffrorna lugnade mig. Det såg dåligt ut för Trump, igen, och visst måste instituten ha lärt sig, ha förbättrat sina metoder?
Det hade de tydligen inte. Och de flesta av oss gick i fällan, inklusive journalistiken.
Opinionsmätningar, påstår ofta opinionsmätare, stärker demokratin genom att göra politiker medvetna om vad väljarna vill. Men tänk om det är tvärtom? Att problemet med opinionsmätningar inte bara är att de är dåliga, utan att de förstör politiken?
En levande demokrati förutsätter egentligen att människor deltar aktivt. Som partiaktiva, som medborgare. Idealt är det människorna som skapar politiken genom diskussion, jämkning, kompromiss och diskussion.
Opinionsmätningar, säger den amerikanska historikern Jill Lepore, simulerar deltagande, men är egentligen motsatsen. Mätningarna lämnar den politiska processen åt partierna, maskinen. Det sköter påverkan och finkalibrering av utspel. Väljarna blir boskap och väljarsegment: vita män i rostbältet, latinokvinnor i Florida. Människor blir reducerade till egenskaper.
Den första fråga en opinionsmätare borde ställa, skrev sociologen Leo Bogart 1972, är ”Har du tänkt på den här frågan? Har du en åsikt?”.
En opinionsmätning tvingar folk att välja, även om tanken inte är färdigformulerad
Opinionsundersökningar är i dag ett dominerande inslag i alla valrörelser. Men de är inte neutrala. De inte bara mäter opinion, utan driver och skapar den. En opinionsmätning tvingar folk att välja, även om tanken inte är färdigformulerad. De skapar taktikröstande, där vi medborgare i mindre utsträckning funderar på vad vi själva tycker, och mer på hur någon annans röst ska vägas upp eller motverkas.
Det som började med att opinionsmätare knackade dörr och ringde runt, har nu gått i i en annan dimension. I den digitala världen finns enorma mängder mer data om var och en av oss. Det går att mäta åsikter hos otroligt smala väljarsegment. Det går sedan att rikta annonser mot oss och sedan utvärdera igen. Gick budskapet hem? Behöver det justeras?
Problemet är att åsikter i en demokrati aldrig är färdiga. De är provisoriska, och levande. De är inte en vara som andra, som ska mätas och köpas och säljas.
Jag skulle önska att det gick att förbjuda både opinionsmätningar och politisk annonsering nära in på val, men jag inser att det blir praktiskt svårt eftersom de politiker och partier som för tillfället mäter bra aldrig skulle gå med på det.
Tänk om högerpopulismens framgångar inte bara handlar om kulturkrig eller globaliseringens baksidor
Jag tycker att det är synd.
Vi pratar om demokratins svagheter, om institutioner som är trasiga och den auktoritära vågen. Men tänk om högerpopulismens framgångar inte bara handlar om kulturkrig eller globaliseringens baksidor. Tänk om det också handlar om brist på inflytande och deltagande, som i sin tur påverkar politiken och gör den mindre representativ. Och tänk om själva formerna för demokratin – svallvågen av opinionsmätningar, mikroannonsering, målgruppsanpassade och optimerade budskap – är en av förklaringarna till att den är så svag.
Efter opinionsmissen den här gången lär det bli en ny diskussion om mätningarna, och vi kommer alla lova att aldrig tro på dem igen. Men om två år – i svenska riksdagsvalet – kommer detta vara bortglömt. Då blir det en ny vända av medborgare som mäts och vägs och fokusgruppas, medier som låter det styra rapporteringen, och politiker som anpassar sina budskap och annonser på ännu mer detaljerad nivå.
Vi kommer ha mer data än någonsin. Och möjligen, mindre demokrati. Beroende på vad man lägger i ordet.
