Sup och knulla, spy, vakna upp, repetera
SVT går igenom dokusåpans historia
Dokusåpornas position i Sverige känns både helt naturlig och fullkomligt sinnessjuk. Någon gång har jag zappat förbi Wahlgrens värld, stannat några sekunder, och känt mig som en idiot. Vad är det som pågår? Varför är det kul att de har maskerad, där dessutom ingenting händer? Samtidigt vet jag ju hur det är – om jag mot förmodan skulle stanna kvar några avsnitt vore jag hooked, och skulle diskutera Biancas förhållanden med motsvarande intensitet som jag fortfarande gör kring Gift vid första ögonkastet.
Att SVT nu gör den ambitiösa serien Den svenska dokusåpan, om fenomenet från dess genombrott med Expedition Robinson till samtidens sexuella övergrepp på Paradise hotel, är därför inte konstigt. Trots att särskilt Robinson redan har tröskats ett antal varv. Jag var i perfekt ålder för den imbecilla epok som inleddes med Harald Treutiger på en ö i Malaysia. Det var kittlande, och det starka greppet har aldrig släppt.
Och man lämnas med en ganska hoppfull känsla, där säsongen av Paradise Hotel 2021 blir en kulmen av tjugofem års svinerier.
På något obegripligt sätt har dokusåpan hittat sätt att förnya sig trots att den dödförklarats flera gånger. Nuförtiden kan man sakna det kollektiva ramaskriet över mobbingen eller till och med ”fascismen” som Robinson fick utstå. Örådet kallades för verklighetens Flugornas herre.
Sedan kom de verkliga bottennappen, här porträtterade genom Big brother och inte minst Kungarna av Tylösand. Där var all värme borta – efterfesten hade tagit vid och behövde inte ens ramas in av pliktskyldiga tävlingsmoment längre. Sup, knulla, spy, vakna upp och repetera.
Men alla flaskor har en botten. För att komma ännu närmare ”verkligheten” riktades kamerorna mot det mindre glamourösa: Stockholms tunnelbanelinje, sjukhuspersonalen, varuhuspersonal eller helt enkelt hemlösa som Anders Öfvergård skulle rädda från missbruk genom att lära dem bygga hus. ”Jag kan ingenting om missbruk eller hemlöshet, men jag måste försöka”, säger den gravallvarliga arga snickaren.
SVT gör ett gediget och bra försök att i princip täcka hela realityshowens spektrum. Allra bäst just i de avsnitt som belyser den tunna gränsen som går mellan journalistik, underhållning och brutal uthängning. Vilket får sägas är det enda som sammanbinder Idol och Lyxfällan. Men det är väl ett samband så gott som något.
Och man lämnas med en ganska hoppfull känsla, där säsongen av Paradise Hotel 2021 blir kulmen på tjugofem års svinerier. När PH kom till Sverige var det hyfsat oskyldigt – ingen i första säsongen hade sex. Däremot står programledaren Alex Schulman och slår fast att tjejen ska sova med den kille som hon blir hoptussad med i parceremonin.
Några år och sekretessavtal senare ansågs man snarare vara ett freak om man inte juckade under ett täcke förr eller senare. Men säsongen 2021 lades ner (alldeles för sent) efter att två kvinnor vittnat om de övergrepp som både var oundvikliga och ohanterade. Skulden lades på produktionen, inte kvinnorna eller för den delen enbart på mannen. Cynismen blir förhoppningsvis lite mindre, medvetenheten lite större.
Men jag tänker på komikern Bo Burnham och hans film Inside. I låten Welcome to the internet ställer han frågan: ”Could I interest you in everything, all of the time?”. Kostnaden för vårt rungande ja på den frågan har varit hög.
