”The crown” har blivit en klichéfylld såpa
När serien närmar sig nutiden handlar det mesta om kungafamiljens inre liv
I går hade den femte säsongen av The crown premiär. Serien om drottning Elizabeth II:s liv har ända sen premiären 2016 varit en stor framgång hos både kritiker och publik, men inför denna, den näst sista säsongen som utspelar sig under 90-talet, kom plötsligt frän kritik.
Kort går den ut på att manusförfattaren Peter Morgans gissningar om vad kungligheterna kan ha sagt i slutna rum är alltför spekulativa och ställer riktiga människor – läs kung Charles – i dålig dager. Tabloiden Daily Mail har i en radda artiklar kallat The crown taskig, elak och höjden av dålig smak.
Många har påpekat att det inte är konstigt att kritiken kommer nu, när The crown närmar sig vår tid och fortfarande aktiva människor minns vad som hände – skildringarna av monarkens möten med Anthony Eden på 50-talet har av naturliga skäl inte lika många kritiker. Att drottning Elizabeth dessutom dog när säsongen ännu spelades in gör förstås inte saken mindre känslig.
En som var med på 90-talet var den dåvarande premiärministern John Major, som i serien porträtteras sfinxlikt av Jonny Lee Miller. I första avsnittet har han ett möte med (dåvarande) prins Charles, som antyder att hans mamma drottningen borde abdikera till hans förmån. Något sådant möte har aldrig ägt rum, enligt Major, som har avfärdat skildringen som ”illvilligt nonsens”.
Men Peter Morgan försvarar sin skapelse med att The crown alltid varit ett drama baserat på historiska händelser. Och, har han påpekat, den som minns 90-talet minns också den ofta skoningslösa kritik som riktades mot kungahuset inklusive drottningen – samma medier som nu rasar mot hans skildring.
Visst hycklar de engelska medierna och visst måste det engelska kungahuset tåla samma behandling som en mängd andra kändisar gjort i de senaste decenniernas våg av så kallade biopics. Frågan är som alltid hur det görs och i de fyra föregående säsongerna höll Morgan en fin balans mellan belagda händelser och individernas möjliga drivkrafter, känslor och reaktioner.
Men efter att ha sett de två första avsnitten av den nya säsongen förstår jag att John Major reagerade – det var länge sen jag såg en så bred pensel användas. Hittills handlar allt om kungafamiljens inre liv, inget om England utanför, och inne på hovet haglar det av illmariga leenden och menande blickar samtidigt som allt uttalas – det senare är extra konstigt i ett drama där publiken ändå vet vad som ska hända.
Poängen med The crown är att påminna oss om att dessa upphöjda symboler för nationen också är människor. När de blir till klichéer blir det rätt ointressant, kunglig börd eller inte.
PS. Ge mig en tv-serie om det norska kungahuset NU. DS.
”The Crown” finns på Netflix.
