Det var inte Lööf som sänkte borgerligheten
Nu väljs en ny centerledare – men Lööfs arv blir bestående
Annie Lööf har fått beröm för att hon stått kvar när resten knuffat från alla håll. Hon har fått kritik för att den fastheten sänkt Centerpartiet och bidragit till borgerlighetens förluster.
Annie Lööfs snitt i tre riksdagsval: 7,1 procent. C på 2000-talet innan Lööf: 6,9 procent. I valet 2018 nådde C sitt bästa resultat sedan 1988.
När Alliansen förlorade makten var C det borgerliga parti som tappade minst i förhållande till segervalet 2010.
Hon stupade till slut på att varken vika från partilinjen eller sina övertygelser. Vilket bättre sätt finns att förlora ett val?
Sedan S tog makten 2014 har KD vuxit med 15 procent. Centern har vuxit med tio procent. Både M och L har minskat, 18 respektive 35 procent.
Annie Lööfs tydliga förlust kom i senaste valet, då partiet fick 6,7 procent, men sjönk alltså jämfört med sitt bästa val på en tredjedels sekel. Resultatet prickade partiets snitt för de senaste sju valen.
Jag tror för övrigt att Centerpartiet under Lööf är det borgerliga parti som fått igenom mest av sin politik. Min gissning är också att C (närmast Annie personligen) varit viktigast för att så pass länge hålla SD borta från makten.
Jag konstaterar två saker: För det första, när Annie Lööf tillträdde delade fyra borgerliga partier det målet. För det andra, för C har detta varit viktigt. Lööf har också i det avseendet varit en framgångsrik ledare. Hon stupade till slut på att varken vika från partilinjen eller sina övertygelser. Vilket bättre sätt finns att förlora ett val?
Har då Annie Lööf gjort C till stödparti för Socialdemokraterna? Hösten 2026, kan S räkna in C i sitt regeringsunderlag och Magdalena Andersson därför ersätta Ulf Kristersson? Det beror främst på hur landet ligger. I det avseendet finns det gott hopp att Kristersson sitter kvar, men annars är det fullt möjligt att Annie Lööfs efterträdare bidrar till att avsätta Kristersson. Det är i sådana fall del av hennes arv.
Precis som Annie skulle jag uppleva det som en förlust. Det skulle bli extra plågsamt eftersom nästa centerledare knappast kommer att krama lika mycket borgerlig politik ur sossarna som Lööf förmådde.
Vilket leder till en annan fråga. Inför 2014 ställde Alliansen upp med SD och S som tydliga motståndare. I dag har avståndet mellan C och S krympt. Avståndet mellan resten av borgerligheten och SD har också krympt.
Vilka har rört sig mest? Har Centerpartiet närmat sig S mer än vad övriga borgerliga partier närmat sig SD?
Jag tror att avståndet mellan S och C dels har krympt mindre, dels att det berott minst lika mycket på att S närmat sig C, som att C närmat sig S. Medan Annie har flyttat sitt parti lite åt vänster, har hon fört hela mitten i borgerlig riktning. Kanske har hon sålunda röjt marken för en regering med M, C och S nästa mandatperiod.
Så Annie slutar värmd av applåder och mina handflator formligen smattrar
Det kortare avståndet mellan resten av borgerligheten och SD, däremot, kan i hög grad tillskrivas regeringspartierna, som närmat sig ett SD som knappt flyttat sig sedan 2018.
Låt mig avsluta med att vara personlig. Jag kommer aldrig att ge SD mitt stöd. Jag blev vuxen under förra seklets sista 15 år. Mitt umgänge lutade åt vänster, jag var stadig höger, men det var otänkbart för oss alla att engagera sig politiskt. Till och med som samtalsämne var det otänkbart. Jag var Dylan och Hemingway och Ekelöf. Vägen därifrån kan inte leda till SD. Det är lika främmande som att rösta på Vänsterpartiet.
Så Annie Lööf slutar värmd av applåder och mina handflator formligen smattrar. Inte för politiken – jag förblir höger och ganska ointresserad – utan för att hon är en människa i min smak. Hon kommer att bli ihågkommen som en av få politiker som gjort avtryck under 2000-talet. De flesta som tyckt illa om hennes vägval instämmer.
Det stör mig att Lööf, om man räknar på fingrarna, beskrivs som förlorare. Hon slutar som vinnare – personen, politiken, procenten – och på sina egna villkor.
Inte många partiledare kan säga det.
