”Emilia Pérez” – både woke och konservativ
Storfilmen vinglar hit och dit men är alltid underhållande
Musikaler, överallt. ”Barbie”, ”Joker”, ”Wicked”, säkert någon jag har glömt och nu ”Emilia Pérez”. Jag kan tänka på genren dels som en lång tradition inom filmhistorien, men också lite som en ripoff från tecknade barnfilmer. Som en inspiration därifrån där det länge har funnits sång- och dansnummer för att kyla ner känslor eller skruva upp dem.
Hur som helst är fantasin, genremixen och det teatrala som kommer med musikalen ett brott med jakten på autenticitet och dokumentarism som så länge har dominerat kulturen. Det är en lättnad, men också förvirrande. För hur ser man en film som liksom famnar allt?
”Emilia Pérez” har inte så många feta dansnummer även om några är rätt imponerande. Den flykt från realismens snäva ramar som ett plötsligt utbrott av sång erbjuder är en sorts frihet – och regissören Jacques Audiard använder även det gamla knepet att låta omvärlden frysa till och tona ut för att skapa ett eget rum för några att ha ett privat samtal. Det är inte bara sången som bryter realismen med andra ord.
Filmen är en saga, en ödesstyrd berättelse om hur svårt det är att klippa banden, här huvudkaraktärens band till sina barn. Storyns första del är i korthet: kartellbossen Juan ”Manitas” Del Monte (Karla Sofía Gascón), exakt så macho som man kan föreställa sig, vill genomgå en könskorrigering. Både för att kunna byta liv från den kriminella världen och för att bli Emilia, den kvinna hon innerst inne är. Den underbetalda och lätt bittra advokaten, Rita (Zoë Saldaña), hjälper till att hitta en diskret kirurg. Fyra år senare möts de igen, när Emilia Pérez åter behöver hjälp. Nämligen att få hem barnen igen från deras exil i Schweiz.
Det är en story som rullar vidare från motiv till motiv – ska det handla om det korrupta rättsväsendet, transpersoner, alla försvunna i Mexiko, eller hur man håller ihop en familj? Eller kanske om lesbisk kärlek? Emilias väg från våldsamhet till botgöring, från maskulinitet till femininitet, från konflikt till frid är varken spikrak eller helt begriplig. Men underhållande.
Filmen har fått kritik inom två olika teman: synen på transpersoner och synen på Mexiko. Och absolut att mexikaner och det mexikanska samhället skildras karikatyriskt: det finns inte mycket utanför karteller och korruption. Även transvården förvandlas i ett sång- och dansnummer till ett skämt, ett överdådigt sorglöst trams.
Men ändå: det betonas att Emilia Pérez transition betyder att hon blir den hon redan är. Visst finns det något trivialiserande med filmen, men den skildrar inte det slumpartade, det som är lite på skämt. Det är inte Dustin Hoffman i ”Tootsie” om man säger så.
Och framför allt: ”Emilia Pérez” är mest av allt en tydlig kvinnofilm. De fyra prisade skådespelerskornas roller är fyra olika kvinnoliv i en diffus nedre medelålder. Förutom de två redan nämnda spelas Manitas fru eller möjligen änka/exfru Jessi av Selena Gomez och Emilias kärlek Epifania av Adriana Paz. Och det betyder också att Emilia själv är kvinna, oavsett att uttrycket ”hälften man, hälften kvinna” dyker upp. För så kan det ju kännas – kvinnorollen är lika lite en homogen monolit som mansrollen.
Men av männen upplever man inte mycket i filmen, de har biroller och det är i deras gestalter våldet, fördomsfullheten, korruptionen tar form. Om ”Emilia Pérez” har något budskap över huvud taget så är det som en yrvaket protofeministisk film där kvinnor är goda, männen onda och framtiden ljus om bara snubbarna kunde hålla sig undan. Och i botten finns barnen, familjen, framtiden.
På en del sätt är alltså ”Emilia Pérez” en rätt konservativ film – inte minst i den europeiskt koloniala blicken på Mexiko – men det är också för att det är en film som håller ihop så många olika uttryck. Det finns något för alla. Och något att reta sig på för alla. Underhållning när vi nått en fjärdedel in i 2000-talet: camp, woke och störigt.
