Antirasisterna är inte vilse
Det är inte de som ägnar sig åt symbolstrider
Att vänstern ägnar sig så lite åt ekonomisk jämlikhet är för att den håller på för mycket med antirasism. Så kanske man kan man sammanfatta Sven Anders Johanssons replik.
Texten saknar inte poänger, men grundantagandet är fel.
Johansson har rätt när han konstaterar att utan ekonomisk jämlikhet blir individuella fri- och rättigheter svaga eller verkningslösa. Verklig jämlikhet och rättvisa kan bara nås genom förändringar i det materiella: livschanser, bostäder, tillgång till vård och värdighet.
I min text skriver jag att konflikten mellan klass och identitet inom vänstern bottnar i avsaknaden av en idé om hur ekonomisk jämlikhet ska kunna uppnås. Johansson menar att orsaken till detta är att man förlorat sig i rättighetskamp. Detta är en felsyn, och här är kärnan i det som skiljer oss åt. Svaren bör snarare sökas i de ekonomiska paradigmskiften som skedde på 80- och 90-talen, djupare förändringar som handlar om övergången från industri- till tjänstesamhälle, en hyperglobaliserad ekonomi och ja, en marknadsliberal revolution.
Förra veckan flaggade Donald Trump för att han funderar på att ”skjuta upp” det amerikanska presidentvalet. Johansson frågar sig vad likheterna egentligen är mellan USA, Ungern och Polen, kanske räcker utspelet som svar.
Att svensk vänster och dess intellektuella inte ägnar frågorna större intresse är ett mysterium, det håller jag med om. Men skulden för detta ska inte läggas på antirasister eller HBTQ-kämpar.
Samma vecka som Trump spånade kring ett auktoritärt maktövertagande kom beskedet att BNP i USA rasade med svindlande 32 procent. I dagarna upphörde även miljontals amerikaners federala arbetslöshetsunderstöd, samtidigt som vår tids verkliga politiska och ekonomiska makthavare: Amazon, Facebook och Apple kraftigt ökade sina vinster. Om detta, liksom en diskussion om värde och ekonomisk politik, rasar en spännande debatt i många andra länder. Att svensk vänster och dess intellektuella inte ägnar frågorna större intresse är ett mysterium, det håller jag med om. Men skulden för detta ska inte läggas på antirasister eller HBTQ-kämpar.
Kanske är Johanssons svar ett symptom på det problem han själv beskriver – ett överdrivet fokus på symbolstrider, och ett för svagt intresse för var den verkliga makten finns.
