Vägen framåt är att få syn på sin inre tyrann
Samtiden ligger på analyssoffan och funderar på 2023
Samtiden kliver in på min mottagning och lägger sig på divanen, för att blicka både bakåt och framåt.
”Jag vill inte leva i denna värld längre” säger samtiden. ”Jag känner inte igen mig. Jag har blivit outhärdlig, för både mig själv och andra. Jag känner mig krigisk och melankolisk, lite som Dostojevskijs källarhålsmänniska, en herre och slav på samma gång som vill förinta alla, inklusive mig själv. Men insikten hjälper inte. Var finns räddningen? Förvandlingen? Vägen ut? Eller är det vägen in jag bör leta efter i stället?”
Jag är tyst och låter samtiden fortsätta.
”Det roliga”, säger samtiden, ”är att jag samtidigt vill alla så väl. Jag är en korsfarare, en kärleksapostel som tror på människan, ja rentav Gud. Även journalister har börjat tro på Gud, men är inte mediernas uppdrag att ifrågasätta makten? Och hur många har inte dödat i Guds namn? Är den goda viljan i själva verket ond? Jag är trött och orolig, det är framför allt osäkerheten inför framtiden, det okända, som gör mig ond. Vad är det jag inte ser? Vad döljer min blinda fläck?”
Ja, vad döljer den? flikar jag in.
”Ja, den som det visste. Jag försöker externalisera, symbolisera, måla fan på väggen, för det är så mycket lättare att betrakta ondskan på håll. Ge ondskan en mask och hon kommer tala sanning. Men vem orkar lyssna? ’Ingen vet hela sanningen, vi vet hela sanningen’ sade Harry and Meghan häromdagen i en fras som minst sagt annullerade sig själv. ’Sanningen kommer göra er fria’, sade Jesus. ’Om ni vill finna sanningen måste ni leta efter den själva’, sade Julian Assange som knappast blev fri av de sanningar han fann.
Tyrannen är alltid out there. Aldrig inom oss. Jag vill få syn på tyrannen inom mig
Nej, sanningen låser oftast in oss, om inte i vår egen förträfflighet, så åtminstone i en fryst, orubblig världsbild. Jordan Peterson ansåg nyligen att cancelkulturen blivit fascistisk och att det fria ordet är hotat. Samtidigt attackerar han alla som inte håller med honom. Hur för man samtal med de bättre vetande? Mot paranoida youtubefilosofer som tror att WHO vill förinta stora delar av mänskligheten? Komplottismen är resultatet av bristen på respektabla auktoriteter som säkrar människans existentiella plats i världen. Ett sätt att återförtrolla världen via mardrömsscenarier. Även vetenskapsmän, det nya prästerskapet, tog ut varandra under pandemin. ’Att vara eller inte vara’, löd Hamlets fråga. ’Falskt eller sant?’ är vår tids stora fråga.
Vi är terroriserade av annanheten. Det är därför debatterna blir så antagonistiska. Tyrannen är alltid out there. Aldrig inom oss. Jag vill få syn på tyrannen inom mig. Se hur den egna smärtan hänger ihop med ilskan och ilskan med den totalitära viljan att reformera allt och alla i politikens, etikens eller den goda smakens skull. Alla tror sig stå på den goda sidan. Även Hitler trodde det. Vems sida står du på?”
Din, så länge du kommer behöva mig, svarar jag.
”Mycket tyder på att vi snart kommer stå inför ett allas krig mot alla. Och detta medan världen omkring oss brinner bokstavligen. ’Gråskalor och tvekan finns det ingen plats för när nazismen återigen står för dörren’, raljerade Sven Anders Johansson tidigare i höst, men oron inför framtiden löses inte med tvekande gråskalor. 50 nyanser av grått har – när diskussioner om både ekonomi och klass, kön och ras, teknologi och ekologi, mänskliga rättigheter och djurrätt försummats – endast bidragit till 50 nyanser av blåbrunt. Det känns som att leva på ett dagis där alla skvätter färg på varandra. Färglösheten är samtidigt ännu farligare. Den vita mannens privilegium. Bör jag avsäga mig makten? Stå och se på i stället? Eller bör jag sluta med alla dessa filosofiska svärmerier och likt Candide börja odla min egen trädgård?”.
Ja, om du som Candide vill leva i en satir, svarar jag.
”Är även slutet satiriskt? Hm … Tänkte inte på det. Nej, kampen måste fortsätta. Men hur kämpar man mot AI och biotekniken? Vad tjänar kampen mellan kapitalistiska och post-kapitalistiska nätokrater? Vi är alla en del av den kapitalistiska nätokratin när vi använder tech-jättarnas sociala medier för att konsumera eller omdistribuera vårt kulturella kapital.
Bör jag låsa in mig på ett dammigt bibliotek för att finna tröst och kärlek hos de gamla tänkarna? Vurmen för bevarandet av kulturarv och traditioner har knappast gjort människor godare. Se bara på den nya kulturpolitiken – tror de verkligen att kanon är vad som behövs för att ge fler och fler människor tillgång till kultur?
Och hur kan trasiga människor hjälpas av en lika trasig psykiatri som sätter diagnoser på allt och alla? Samtidigt vill jag ha en diagnos. En identitet att klamra mig fast vid. Vad lider jag av? Vad är min diagnos?”
Vilken diagnos skulle du vilja ha, om du fick välja? frågar jag.
”Jag vet inte. Tvångsneurotiker är för fega, de riktar sina vapen inåt med sin skuld och skam. Hysterikor är för teatrala. Perversa tror sig stå över lagen och psykotiker lider för det mesta av en förvrängd verklighetsuppfattning. Inget lockar om jag skall vara ärlig. Jag behöver inga fäder eller mödrar. Jag har länge drunknat i mina bröders och systrars tårar. Jag vill vara autonom. Ge mig själv lagen och följa den. Jag vill vara fri!”
Med friheten kommer man inte särskilt långt. Svarar jag.
”Det var en paradox om något”, svarar samtiden eftertänksamt. ”Visst, vi behöver de andra för att känna oss sedda. Se bara på vår samtids radarpar – Narcissus och Eko. Selfien och den binära like-dislike-kulturen. Fri blir man aldrig helt och fullt. Vad jag mest lider av är bristen på föreställningskraft, på utopier, när kommer den blomstrande tiden med lust och fägring stor? Ekokrisen, pandemin och Putins krig har tagit kål på mina framtidsdrömmar. Vad kan vi hoppas på i en tid som oupphörligen går under? Postmodernismen tänkte Apokalypsen. Vi lever den.
Universitet har förlorat all subversivitet. Se bara på den nya AI-textrobot som på bara några sekunder kan producera välskrivna uppsatser i olika ämnen. Tänk på hur mycket tänkande vi har lagt på maskiner som kan få oss att sluta behöva tänka.
Och det är inte det smartaste utan det galnaste argumentet som vinner. Inte undra på att vi lever i en så galen värld
Kommer vi i framtiden – om vi nu får en framtid – även skapa superutilitaristiska maskiner som kan fatta moraliska beslut åt oss? Snacka om att hugga av den gren vi sitter på! Jag är arg! Så arg! Vad skall jag göra av alla mina affekter? Hur kan jag agera rationellt när mina känslor tar över? Och säg inte att känsla och tanke hänger ihop!”
Jag har inte sagt något, svarar jag milt.
”Nej, och det är det som är problemet! Vad finns det för vits att ligga här och oja mig inför någon som bara sitter och är tyst? Eller menar du att det är din tystnad som är motorn för min kritik? I så fall kan du fortsätta vara tyst. Men en sak skall du veta. Vi lever i en post-kritisk tidsålder, i alla fall om man skall tro Bruno Latour, som hävdade: ’de kritiska är inte de som rycker undan mattan från naiva människors fötter utan de som föreslår arenor i vilka vi kan samlas.’ Var finns de arenor där alla kan komma till tals? Och bör alla komma till tals, eller kommer vi bara hamna i en retorisk darwinism? På ett sätt är vi redan där. Och det är inte det smartaste utan det galnaste argumentet som vinner. Inte undra på att vi lever i en så galen värld. Var finns de som lyssnar?”
Jag hör dig.
”Ja, men det hjälper inte. Jag vet att hämnd är den svages lott, men jag vill som Annie Ernaux hämnas min ras, mitt släkte och alla de som stått i min väg. Hennes Nobelpristal är ett levande exempel på att kultur inte alltid sublimerar ilska och vrede. Kultur och kulturellt erkännande kan rentav spinna på den. Se bara på alla nya fejder som producerats av kulturuttryck i relation till #Metoo, Black lives matter, hbtq-rörelser och upproret i Iran – rörelser som faktiskt bara handlar om mänskliga rättigheter. Om kultur inte hade varit farlig, hade inte så många dött eller dödats i dess namn. Kultur är inte svaret på allt. Kultur är alltets oändliga fråga”.
Så vad är frågan? undrar jag.
”Vad bör vi göra? Det är frågan. Och de som finner svaren kommer bara väcka nya frågor. Själv vet jag inte, men jag är ärlig nog att erkänna att jag inte vet. Det om något kan kanske leda till en ödmjukare tid, där vi kan erkänna för varandra att vi inte alltid vet vad som bör sägas eller göras alla gånger. Det är först när vi fått syn på tyrannen inom oss och börjar motarbeta den som vi har en chans mot de yttre tyrannerna. De inre kamperna är lika viktiga som de yttre.”
Kan vi sätta punkt där för i dag? undrar jag.
”Ja, Tack för att du orkade lyssna. Jag känner mig aningen mer hoppfull än när jag kom in”, svarar samtiden.”
Det är alltid något, svarar jag.
