Den fina gränsen mellan stark tro och vanföreställning
Fascinerande och förvirrande i psykologipodd från BBC
Tänker du långsamt? Då är förmodligen risken liten för att du plötsligt ska vakna upp och tro att du är FN:s generalsekreterare.
Åtminstone enligt en av alla forskare som intervjuas om det komplexa ämnet vanföreställningar i den inte helt purfärska BBC-podden A history of delusions. Där sätter Daniel Freeman, forskare inom experimentell psykologi, sökarljuset på något som vanligtvis bara setts som ett symtom i en större sjukdomsbild.
Här skildras olika typer av villfarelser ur ett historiskt perspektiv och Freeman intervjuar forskare och drabbade. Bland annat en man som under en period trodde att han var just FN:s generalsekreterare.
I hans fall är det lätt att identifiera att hans verklighet inte stämde – han var inte FN-boss. Men många gånger är det inte lika självklart var gränsen mellan stark tro och vanföreställningar går. Grupper kan utveckla föreställningar som utomstående betraktar som helt uppåt väggarna. Ett tydligt varningstecken är om man har svårt att ta in logiska motargument.
Och vad är del av en allvarlig sjukdom, kanske en psykos eller schizofreni – och vad kan försvinna av sig själv? Hur uppstår vanföreställningar – ur depressioner, stress, infektioner, trauma, genetik? En av forskarna knyter det till vårt tänkande. Tenderar man att dra snabba slutsatser tycks risken att vanföreställningar ska uppstå vara lite högre. Därför kan man, enligt forskaren, träna långsamt tänkande.
Fråga mig inte hur, men teorin är fascinerande och minst lika förvirrande. A history of delusions får ses som en intressant betraktelse av Freeman, snarare än en heltäckande kartläggning.
För en intervjuad kvinna som trott att hon var död började tillfrisknandet under en biltur med en vän, när denne la en hand på hennes. Den fysiska beröringen blev något konkret. Du rör mig, jag existerar.
Ett visst mått av vanföreställning är något positivt, hävdar Freeman. Att tro att vi är bättre och viktigare än vi objektivt är behövs för att orka leva. Om det är en deprimerande eller rolig tanke har jag svårt att avgöra.
