”Var och en kan vara en vandrande revolution”

Zinat Pirzadeh skriver vidare om livet i Iran före 1979

Zinat Pirzadeh kom till Sverige med sin lille son Armand 1991. Nu skriver hon om livet i Teheran – före revolutionen 1979.

Hon är stå upp-komiker, skådespelerska, föreläsare och samhällsdebattör.

Nu är Zinat Pirzadeh, 53, aktuell med romanen ”Vinterfjäril”, inspirerad av hennes eget liv. En bok som är en slags upprättelse för förra hemlandet Iran.

– Det finns så mycket fantastiskt där. Det vi hör om annars är ju bara brott mot mänskliga rättigheter, säger hon.

Vi träffas hemma hos henne. En väl inbodd lägenhet där hon och de två yngsta barnen bor. Svensk ordning och reda möter Tusen och en natt, ungefär. Bostaden bär verkligen spår av att Zinat Pirzadeh har sitt hjärta i två länder.

Coronapandemin har gjort att hon skrivit mer än någonsin. Hon håller på med ett filmmanus, ”Fyra blattar är fler än fem svennar”.

– Det handlar om hedersmord, ett otroligt allvarligt ämne, men är en komedi. Vi kan med hjälp av humor bekämpa idiotin. Det kanske bara är jag som kan skriva det, säger hon och skrattar.

En stå upp-show med med titeln ”Kåt, glad och otacksam” är också i princip redo att ta ut på turné, när och om världen återgår till det normala. Hon håller också på ett par barnböcker. Och den avslutande delen i hennes romantrilogi är tänkt att komma nästa år.

”Vill inte lämna ut mig”

För Zinat Pirzadeh debuterade som romanförfattare redan för nio år sedan med ”Fjäril i koppel”. En skildring av en ung kvinna i Teheran strax före och efter revolutionen 1979. Nya boken fortsätter den historien, med tvångsäktenskap med en missbrukande och våldsam man, med kriget mot Irak och med planer på en flykt utomlands. Nästa bok rundar av historien, med flykten till Sverige.

Hur mycket är du i Shirin, böckernas huvudperson?

– Allt är inte hundra procent. Det är fiktion, jag vill inte lämna ut mig på alla plan.

Varför heter hon Shirin?

– Shirin betyder sötma på persiska. När jag var liten hade jag en granne som hette det. Hon såg mig på ett sätt som inte ens min mamma gjorde. Hon var fantastisk.

Böckerna väjer inte på något sätt från allt elände som finns i Iran. Det faktum att det är en religiös diktatur. Att där finns kvinnoförtryck. Dödsstraff. Men Zinat Pirzadeh lyfter också fram allt som är bra med Iran; människorna, dofterna, skönheten i de olika landskapen. Det finns en enorm närvaro i språket och den skildringen. Nästan som att man följer med Shirin på hennes resa mot ett friare liv.

– Det var min mening. Jag vill att man ska känna att man är Shirin.

– Boken är också en upprättelse för Iran. Det vi hör om är bara brott mot mänskliga rättigheter, men jag vill även förmedla den hemlängtan jag bär till allt som är bra i landet.

Öppnade sår

Hon har en gång sagt att boken ska vara som en enmansrevolution för kvinnor från Mellanöstern.

– Jag drog en Ranelidare, det var kanske lite för högtravande, säger hon och tycks ångra sig omedelbart över de orden. Författaren Björn Ranelid är en god vän. Han kan nog leva med jämförelsen.

– Var och en kan vara en vandrande revolution. Greta Thunberg är ett bevis för det. En revolution behöver inte vara stora demonstrationer, det kan börja i mindre skala, man ska inte förminska ordens kraft. Det är bra om jag med boken kan ge kvinnor som flyr en möjlighet att bli förstådda.

Var det jobbigt att rota i ditt eget förflutna?

– Det är sår som har läkt som jag har varit tvungen att gå tillbaka och öppna. Det är smärtsamt.

Varför vill du ändå berätta?

– Det är viktigt, för det är inte bara min historia. Innan covid-19 föreläste jag i Värmland om min historia. En stor man, en typisk Mr Fitness, kom efteråt fram och grät som ett litet barn. Han kramade mig och sa: ”Du har berättat min historia”. Jag var inte beredd på den reaktionen.

Gjorde bokbål

Zinat Pirzadeh får, inte oväntat, många reaktioner på böckerna av andra med ett förflutet i Iran eller svenskar med iranska rötter.

– Titta på mitt Instagram får du se hur mycket fina reaktioner jag får. Yngre som aldrig varit där får ta del av Iran genom mina böcker. För de äldre blir det som att åka hem, fast utan en flygbiljett.

Som barn hade Zinat ett komplicerat förhållande till böcker. Före revolutionen var hennes familj välbärgad. Mamma kom från högadeln. Inte populärt sedan mullorna tagit över.

– Min mamma hade en stor samling böcker av franska författare. Men hon blev deprimerad efter revolutionen och flydde till böckernas värld. Min bror och jag var så trötta på det, så vi gjorde ett bokbål. Vi fick fett med stryk. Det var kanske rätt åt oss (skratt).

”Mina svenska föräldrar”

När Zinat Pirzadeh och hennes lille son Armand kom till Sverige 1991, hamnade de i Norrland och fick först ett utvisningsbesked. Då räddades de av paret Inez och Gunnar Toreman, som lät dem bo hemma hos dem i Skellefteå. Båda har nu gått bort. Zinat pekar på ett inramat foto på dem som alltid står framme och kallar dem, med tårar i ögonen, för sina ”svenska föräldrar”.

– Gunnar var rektor på komvux, Inez var lärare i svenska. Hon piskade på mig att lära mig språket. Gav mig böcker av Lagerlöf, Dagerman och Strindberg, tvingade mig att läsa och skriva korta sammanfattningar av dem.

– Nu när jag skriver gör jag först lite noteringar på persiska i ett block, sedan skriver jag på svenska. Inez var en hård lärare. Men utan henne hade jag aldrig kunnat kalla mig författare.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.