Trumpismen är inte vår tids fascism

Amerikansk mainstreamkultur är genomsyrad av förakt för svaghet – men Trumps politik är affärsmannens

Av: Stefan Arvidsson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Jacquelyn Martin / TT NYHETSBYRÅN

Bör en person som vill förhindra valfusk kallas fascist? I mina öron förefaller det lite hårt, även om personen i fråga har skapat sig sin bild av verkligheten utifrån medier som är allt annat än trovärdiga.

Flera liberala debattörer, däribland Per Svensson (Dagens Nyheter 8 januari), Rakel Chukri (Sydsvenskan 7 januari) och Timothy Snyder (även om han oftast använder ”prefascism”, Dagens Nyheter 13 januari), tycks vara av en annan uppfattning. För dem är ”stormningen av Kapitolium”, med stormningen av Bastiljen som mytisk förebild, ett starkt indicium för trumpismens fascistiska identitet.

Enligt denna analys uppvisar händelsen många likheter med Mussolinis marsch mot Rom och med Hitlers ölkällarkupp, trots den inte obetydliga skillnaden att medan de sistnämnda avsåg att krossa demokratin säger sig Trump-supportrarna vilja försvara den.


Kategorier är det vi tänker med och genom. Det är dem vi agerar utifrån. Därför är det avgörande att få till dem rätt ty annars kommer vi missa målet. Så vad talar egentligen för trumpismen som fascism?

Det centrala ideologiska innehållet är inte speciellt fascistiskt, inte heller Trumps politiska agenda eller beslut. Fascismen har till exempel traditionellt försvarat en stark centralmakt. Den federativa staten är ett av trumpismens främsta hatobjekt.

Kanske är det den politiska kulturens form som är fascistisk? Det karismatiska ledarskapet, sättet att tala, twittrandet, arrogansen, anhängarnas entusiasm, gatans parlament

Ivrigt flaggviftande nationalism? Javisst, men det kan förenas med många ideologier. I Frankrike med liberalism, i Kurdistan med socialism. Fascismen bärs dessutom fram emotionellt av ett starkt avståndstagande från främmande konst och kultur, speciellt kommersiell och hedonistisk, som har invaderat det egna landet och dragit ner det i dekadens.

Men det funkar inte riktigt att få ihop det med stolthet över den amerikanska kulturen. Äckel över dekadent populärkultur är sålunda frånvarande i trumpismen; att göra ”America great again” handlar inte om att ungdomar måste sluta kolla på porr och börja läsa Mark Twain.


Fascister sjunger sällan affärsmännens, storföretagens och finansinstitutionernas lov utan ägnar sig hellre åt högstämd naturromantik, kritik av girighet och längtan efter äkthet. Få världar är längre bort från Trumps lyx och glam. Då är den person som lär ha lagt ut representanthusets talesmans pulpet på eBay mer karakteristisk för Trump-supporternas syn på business.

Militarism och en air av homoerotik är också utmärkande för fascistiska kulturer, men dessa sidor är knappast mer tydligt accentuerade än hos andra republikaner. Presidenten lär ju till och med ha karaktäriserat dödade amerikanska soldater som ”losers” och ”suckers”. Otänkbart runt varje fascistisk lägereld.

Våldsbejakandet är nog inte heller mer framträdande hos Trump än hos andra amerikanska politiker på högerkanten. Visst var stormningen av Kapitolium en avskyvärd attack på amerikansk demokrati, där fem personer fick sätta livet till, liksom tidigare kravaller där många trumpister som självklart är våldsromantiker har deltagit.

Det amerikanska samhället är emellertid genomsyrat av våld, vapen och vapenfetischism och med det i bakhuvudet är det tveksamt om hans anhängare som helhet kan beskrivas som synnerligen våldsbejakande.


Rasismen finns där, ibland mellan raderna, ibland rätt på dem. Förvisso har rasism historiskt sett funnits utsmetat över hela det politiska spektrat, men onekligen är rasism och främlingsfientlighet i dag kännetecknande för den yttersta högern. Kanske räcker det för fascism-stämpeln?

Eller är det kanske så att jag sitter fast i ett förlegat och stelbent synsätt? Kanske handlar kategoriseringen inte alls om det ideologiska innehållet? Kanske är det den politiska kulturens form som är fascistisk? Det karismatiska ledarskapet, sättet att tala, twittrandet, arrogansen, anhängarnas entusiasm, gatans parlament.

Och om det är formen vi bör skärskåda kanske vi inte ska förvänta oss att fascism med amerikanska särdrag ser ut som Gamla världens fascism? Vi kanske inte får uniformer, raka led, spända, disciplinerade manskroppar (eller, lika ofta, mulliga kroppar som försöker se hårda ut).

I stället ser fascisterna i USA ut som cowboysar utan hästar, statisterna ur Nu blåser vi snuten som Gud glömde, konformistiska tråkmånsar, möpar och rena stollar. I USA heter följaktligen inte de militanta grupperna av män ”stormtrupper” (arditi, Sturmabteilung), utan har namn efter en sång ur Disneyfilmen Aladdin (Proud boys).


På flykt undan nazismen hamnade den marxistiske filosofen Ernst Bloch i USA, utblottad och eländig. Hans känslor inför det nya landet formulerades tillspetsat när han 1949 menade att ”I Amerika lanseras fascism under namnet ’frihet’”. Det är förstås en omöjlighet: frihet och fascism.

Men Bloch lät förstå att den amerikanska mainstreamkulturens grundläggande vinnare-förlorare-diskurs egentligen är ett slags fascism. Om Harald Ofstad hade rätt, vilket jag tror, i att fascismens väsen är förakt för svaghet, är sannerligen amerikansk mainstreamkultur genomsyrad av fascism och det vore då inte konstigt om det framträdde fascistiska ledare med fanatiska följare som med näbbar och klor kämpar för att inte hamna på loser-sidan. Detta är förmodligen en ledtråd till Trump-supportrarnas enfaldiga vägran att se sig besegrade.

Med Trump själv är det något annat. För mig framstår han egentligen som en ganska typisk borgerlig politiker där försvaret för de fria marknadskrafterna, inte den starka staten, och för vissa klädsamma konservativa värderingar är det centrala. Vad i Trumps politik hade inte tett sig rätt vettigt för till exempel europeiska kristdemokrater under hela efterkrigstiden? Men hans bakgrund är, om inte unik, så rätt extrem.


1830 utropades Ludvig Filip I till kung över Frankrike. Han fick snart öknamnet Borgarkungen eftersom han ansågs ohämmat gynna affärsmän, bankirer och industrimagnater. Cirka 200 år senare väljs en fullblodskapitalist till ledare för världens mäktigaste land. Han agerar som en sådan: gynnar de framgångsrika, bemöter mäktiga rivaler respektfullt, är nedlåtande mot underordnade – samt vägrar ge sig innan förlusten är helt oavvislig. Det är ett korrekt beteende för en affärsman.

De som trängde sig in i Kapitolium har en lika felaktig bild av presidentvalet som av hur man bygger och skyddar demokrati. Men det gör dem inte – inte ens de våldsbejakande rasisterna bland dem – till fascister. Trump är utan tvekan en imbecill egocentriker vars politiska vision aldrig, med Snyders uttryck, räckt längre än till spegeln, men det gör honom inte till fascist.

Vill vi bekämpa den nya nationalkonservatismen, som egentligen inte är nyare än Förenta nationerna, får vi inte misskänna den.


Stefan Arvidsson är professor i religionshistoria vid Linnéuniversitet

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.