Alla borde läsa om svälten
Magnus Västerbro vinner Årets svenska fackbok
När det stod klart att Magnus Västerbro vinner en August för Svälten, bröt jag ut i ett jubel som hördes över hela nejden. Inte för att jag missunnar de andra nominerade att vinna, inte alls, det var ett otroligt starkt startfält i år. Jag jublar för att Västerbro har skrivit en bok som jag verkligen vill att alla ska läsa.
Först kylan i Norrland 1867/68 som skapade massvält och död. Några månader senare den olidliga hettan i södra Sverige, som torkade ut marken och människorna. Det är en okänd episod, trots att den var ett formativt moment för Sverige. Emigrationen, massorganiseringen och den mytiska identiteten av ett strävsamt, fattigt folk som kämpat sig fram – allt det där har katastrofåren som livmoder.
1860-talet är liberalismens genombrottsdecennium, som intressant nog omedelbart ledde till svält. Naturligtvis fanns det inga självklara samband, men ändå ett visst. I det förkapitalistiska samhället hade det funnits en patriarkal omsorg mellan styrande och styrda. Folk förväntade sig att överheten skulle hjälpa till om de exempelvis hotades av svält. Under intryck av marknadsliberalismen luckras normerna upp i mitten av 1800-talet.
Regeringen under Karl XV– som mycket väl visste vad som var på väg att hända – var slö och cynisk. Man ska inte hjälpa för mycket var argumentet, för då bli folk bortskämda och bidragsberoende. Det är en ledmusik som känns igen ända in i vår tid. Men på den tiden var det alltså något delvis något nytt, att den patriarkala omsorgen höll på att luckras upp.
Magnus Västerbro är väl förtrogen med den nyaste forskningen, utan att låta framställningen tyngas av något akademiskt. Han är en riktigt god berättare, som med svärta i bläcket skrivit en enastående bok om mat och makt. Men ingen skugga över de andra nominerade. Svensk sakprosa firar triumfer i år.
