”Ingen trodde jag skulle kunna jobba”
Helene Tursten börjar om med ny hjälte
GÖTEBORG. Läkarna förtidspensionerade henne för hennes svåra reumatism.
Då började Helene Tursten skriva succédeckare om polisen Irene Huss
i stället.
Nu byter hon hjältinna.
Böckerna om Irene Huss har blivit en succé, och älskas bland annat i Tyskland och USA. Det har också gjorts tolv filmer om Huss och de andra poliserna i Göteborg. Men nu satsar Helene Tursten på en ny spänningsserie.
Hur känns det att starta med något nytt?
– Jättenervöst. Men jag kände att jag ville göra något annat, och tror på det här.
Den första boken heter ”Jaktmark”. Även denna har en kvinnlig hjältinna, kriminalinspektören Embla, 28 år.
– Hon är impulsiv, en doer. Hon är boxare och jägare, en oerhört självständig kvinna som inte hänger upp sitt liv på en karl. Hennes intressen och jobbet tar mycket tid. Men hon har också en mörk hemlighet.
”Lärare skällde på mig”
Att Helene Tursten skulle bli författare var långt ifrån självklart. Hon har lätt dyslexi – läsa går bra, med stavningen är det svårare.
– Lärarna skällde på mig
i skolan och trodde att jag slarvade. Det var jobbigt, och jag har fått kämpa mycket med det här. Som tur är har jag lite fotografiskt minne, det hjälper mig.
Och från början jobbade Helene Tursten med något helt annat – som sjuksköterska och sedan tandläkare. Men efter många år som tandläkare fick hon en akut reumatisk sjukdom. Vid 40 års ålder blev hon förtidspensionerad.
– Ingen trodde att jag någonsin skulle kunna jobba igen. Utom jag själv. Det var då idén till en bok började gro. Jag hade jobbat lite för en patienttidning och ville skriva något eget, något spännande. Eftersom min man varit polis fick jag en del inspiration där.
– Det var fruktansvärt nervöst, den enda som fick veta att jag skrev var min man.
Hamnade på kartan
Så vände livet för Helene Tursten. Hon tränade, åt allt färre mediciner, slutade äta kött och blev stadigt bättre. Debutboken ”Den krossade Tanghästen” placerade henne på den svenska deckarkartan.
Detta var 1998, en period där det knappt fanns några svenska kvinnliga deckarförfattare, vilket kan verka otroligt i dag. De var så sällsynta att Svenska Deckarakademin instiftade ett särskilt pris – Polonipriset – för att uppmuntra spänningsskrivande kvinnor.
”Surfade på vågen”
Så samma år kom Liza Marklund, Inger Frimansson och Helene Tursten med kriminalromaner.
– Det blev en våg som jag surfade med på. Jag blev snabbt etablerad på den europeiska marknaden.
I dag finns massor av kvinnor som skriver deckare – känner du konkurrens?
– Absolut. Speciellt som de svenska kriminalromanerna håller väldigt hög klass även internationellt sett.
Du är lite av en doldis – varför?
– Delvis är det självvalt. Jag har fortfarande min sjukdom och orkar inte med för mycket rampljus. Dessutom är min huvudsakliga försäljning utomlands – jag behöver inte slåss med näbbar och klor för att synas i Sverige. Och så är jag inte alls spännande eller glamorös, mitt liv är inte ett dugg spektakulärt. Jag har levt med samma gubbe i 34 år, till exempel.
