Mitt i mediestormen

Åsa Linderborgs perspektiv på det kaotiska medieåret 2017–2018 är omistligt

Hösten 2017 till hösten 2018 var ett osedvanligt dramatiskt år i den svenska offentligheten, åtminstone om utkikspunkten är mediebranschens svajiga elfenbenstorn. Turbulensen kring Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg följdes av metoo, skandalkarusellen kring Svenska Akademien och ett febrigt medieklimat där den fartblinda jakten på förbrytare fick i princip samtliga stora mediehus att göra dåliga publicistiska bedömningar. I mars 2018 kom det bryska uppvaknandet då Kulturhuset Stadsteaterns förre vd Benny Fredriksson, som utsatts för en lika hård som slarvig granskning av sin påstått tyranniska ledarstil, tog sitt liv.

Aftonbladet, som stod bakom den initiala rapporteringen, klandrades senare av Pressens Opinionsnämnd.

”Det märks om en mening är sann. Det som är sant kan man aldrig fnaska bort”, citerar tidningens före detta kulturchef Åsa Linderborg sig själv i sin nyutkomna dagbok från detta turbulenta år, ”Året med 13 månader”. Citatet kommer från ett middagsbordssamtal med partnern P, om hur personer i hennes närhet sårats av hennes självbiografiska uppväxtskildring ”Mig äger ingen”, och har då hon yttrar det med andra ord ingenting med Benny Fredrikssons död, metoo eller ens tidningsjournalistik att göra.

Man behöver inte vara kritisk till metoo i sin helhet för att se att Linderborg har rätt i delar av sin mediekritik.


Ändå sticker det ut, som en ironisk och sorglig kommentar till det upptrissade medieklimat som Linderborg menar rådde under metoo, och som hon i slutändan själv drogs med i. Sanningen fnaskades sakta men säkert bort i jakten på klick och webbtrafik, känslan av att något var sant, kunde vara sant, uppvisade tillräckligt många av sanningens yttre genrekännetecken – det den amerikanska komikern Stephen Colbert kallar för truthiness – togs i många fall som en garanti för att det faktiskt var sant. Man behöver inte vara kritisk till metoo i sin helhet för att se att Linderborg har rätt i delar av sin mediekritik.

Nå, för journalisten råder ett visst sanningsbegrepp – den objektiva mätbarheten – för den skönlitterära författaren ett annat. När Linderborg säger att det ”märks om en mening är sann" handlar det om den skönlitterära författarens känsla för det subjektivt sanna, om rätten att hävda sin egen sanning då man talar om sitt eget liv. Detta är vad hon gjorde i succéromanen ”Mig äger ingen”, och fortsätter med i ”Året med 13 månader”. Boken bygger uttryckligen på hennes privata dagböcker och följer dagbokens form – dag för dag redogörs för stora och små händelser, från blåsväder till blusinköp.

Efter denna uppsjungning kommer katastroferna slag i slag – metoo briserar och Linderborgs arbetsplats, Aftonbladet, kastas in i sin djupaste kris i modern tid.
Åsa Linderborg under en debatt om Nya tiders medverkan på bokmässan i Göteborg.


Det börjar med Nya Tider-bråket i september 2017, då Linderborg gör sig ovän med många i kulturbranschen genom att vägra bojkotta Bokmässan. Efter denna uppsjungning kommer katastroferna slag i slag – metoo briserar och Linderborgs arbetsplats, Aftonbladet, kastas in i sin djupaste kris i modern tid. Ledningens handfallenhet då medarbetaren Fredrik Virtanen anklagas för våldtäkt, liksom den katastrofala hanteringen av det så kallade Dokumentet 2.0 sprider missnöje och oro på redaktionsgolven. Pressen på medarbetarna är enorm, folk sjukskriver sig men Linderborg själv fortsätter ånga på, trots tydliga tecken på utbrändhet – en dag kommer hon till jobbet och ser redigerarna lägga in en text på sidorna som hon inte minns att hon skrivit, trots att den bara är några timmar gammal.

På hemmaplan tar relationen med partnern P stryk, han är missnöjd med att Linderborg jobbar hela tiden, kallar henne ”blippmonstret” för att det ständigt plingar i hennes telefon. Till slut får han nog och lämnar henne för en annan kvinna. Fem dagar senare tar Benny Fredriksson sitt liv, och Linderborg anklagas från flera håll för att ha del i skulden.


Som Linderborg själv slår fast i efterordet går det att läsa ”Året med 13 månader” med många olika teman för ögonen. Diskussionen om vad som egentligen hände i medievärlden under det där stormiga året är förstås ett betydande spår, och Linderborgs perspektiv omistligt. Eftersom hon då det begav sig satt på en av de mäktigaste positionerna i kultur- och medievärlden, naturligtvis, men också för att hon faktiskt är det som hon så gärna framhäver sig vara, nämligen en person som inte räds att ha en avvikande åsikt, vars naturliga instinkt är att sätta sig på tvären. Att säga stopp när alla andra säger kör, eller tvärt om, gasa på medan andra avvaktande sneglar på grannen.

Året med 13 månader” är också ett slags fortsättning på de diskussioner om klass, uppväxt och hemmahörande som avhandlas i ”Mig äger ingen”

”Har den svenska intellektualiteten någonsin befunnit sig på en så låg nivå som nu? Det är tvångsmässigt enkelspårigt, Sverige tycks bestå av 10,3 miljoner lallare”, skriver hon, och man skrattar, och sätter sedan skrattet i halsen. För hon har ju faktiskt rätt. ”Den svenska offentligheten är bråkig och entonig på en och samma gång, men aldrig eftertänksam.”

”Året med 13 månader” är också ett slags fortsättning på de diskussioner om klass, uppväxt och hemmahörande som avhandlas i ”Mig äger ingen”. Den närmast trotsiga inställningen till den egna klassresan, pendelrörelsen mellan att köpa sig en Armanikappa och sedan gömma kassen så att ingen på jobbet ska se. Lojaliteten med arbetsplatsen som en förlängning av lojaliteten med den alkoholiserade pappan.


Ytterligare en möjlig läsning rör det förment privata: åldrandets kval, oron över att inte längre anses attraktiv, att vara på väg att bli osynlig. Vindrickandet, shoppandet, barnen, vännerna, sperman som rinner i duschen, allt det där som klassas som blottande men som ett decennium av autofiktion i viss mån fråntagit sin laddning. ”Dagboksformen är djärv, i alla fall när den avslöjar saker om författaren som inte är särskilt smickrande, eller oförblommerat visar upp mänsklig svaghet”, skriver Linderborg, och jag vill invända: dagboksformen är framför allt förljugen, kokett, självförhärligande också när den ger sken av motsatsen. Fnaskig.

Paradoxalt nog är det inte oförenligt med att den också är sann, ärlig och hudlös. Det är det som är dagboksgenrens stora dragningskraft, för skribenten såväl som för läsaren, och Åsa Linderborg vet precis hur hon ska förvalta den kraften.


Åsa Linderborg är senior reporter på Aftonbladet och recenseras därför av Amanda Svensson – kritiker i Sydsvenskan och Expressen

<div data-tipser-pid="5eea01be0f2e40000141cb87" data-tipser-view="compact"></div>

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.