Konservativt korståg mot kritisk forskning

I Danmark förväntas akademin leverera resultat i linje med statens politiska intressen

Elina Pahnke

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2021-10-20

helskärm

Den 1 juni antog det danska Folketinget ett förslag med 72 röster mot 24. Det innehöll ingen särskild bestämmelse. I stället var förslaget en tillsägelse, eller en varning, riktad mot akademin. Folketinget ”förväntar sig att universitetsledningen ser till att löpande försäkra sig om att självregleringen av den vetenskapliga praxisen fungerar. Det vill säga att de är eniga om att politik inte ska förkläs som vetenskap.”

Bakom förslaget står två politiker vars partier tappat röster i det senaste valet, och som nu försöker vinna tillbaka väljare: Henrik Dahl från Liberal Alliance och Morten Messerschmidt från Dansk Folkeparti. Under våren började de plötsligt intressera sig för vad som händer på universiteten. De har pekat ut vissa forskningsmiljöer som ”överdriven aktivism på bekostnad av vetenskapliga dygder”. I diskussionen som föregått förslaget har politikerna tydliggjort vilka forskningsdiscipliner de riktar sig emot. Det handlar om migrationsforskning, islamstudier och genusvetenskaplig forskning.

Henrik Dahl och Morten Messerschmidt har också hängt ut enskilda forskare som pseudovetenskapliga aktivister. En av dem är Jakob Skovgaard-Petersen, professor vid Köpenhamns universitet, som studerar islam. En annan är doktoranden Signe Uldbjerg vid Århus universitet, som skriver sin avhandling inom medieforskning om sexuellt våld.

Två vitt skilda ämnen, men som enligt politikerna Henrik Dahl och Morten Messerschmidt går att läsa som uttryck för samma tendens: identitetspolitikens inkräktande på den fria forskningen.

Med förslaget har Danmark hoppat på en internationell, konservativ trend. Den handlar på kort sikt om att vinna röster till nästa val. Men på längre sikt är det en kunskapspolitisk strid, där kritiska perspektiv på historien riskerar att förbjudas.

Men varför nu?

Högern i Danmark vaknade inte en morgon med ett särintresse för akademin. Argumenten var snarare ihoppackade och redo för direktimportering. I USA har det under det senaste året rasat en debatt om ett tidigare relativt perifert fenomen – critical race theory (CRT). Diskussionen kan läsas som en backlash mot förra årets Black lives matter-protester och deras krav på att reformera landets institutioner. 

CRT uppkom som ett teoretiskt ramverk på Harvard law school under 70-talet för att undersöka strukturell rasism och hur landets historia av raslagar och diskriminering tar sig uttryck i lagstiftningen. Men enligt kritikerna tycks CRT kunna innefatta lite vad som helst.

Trots att undervisningen sker främst på universitetsnivå hävdar motståndarna att hela grundskolan genomsyras av critical race theory. De påstår dessutom att teorin går ut på att elever ska lära sig att raser är olika mycket värda, och att vita elever bör känna skam för sin hudfärg.

I USA har diskussionen gått så långt, och blivit så förvriden att lärare och medlemmar i lokala skolstyrelser blir hotade till tystnad. I Nevada har en konservativ grupp velat sätta kroppskameror på lärarna för att försäkra sig om att de inte lär ut CRT. I Texas, Virginia och Kalifornien kommer folk till lokala skolors möten, trots att de inte har elever där, och skriker att CRT måste stoppas. Vissa medlemmar i skolstyrelser har behövt poliseskort för att deras säkerhet inte ska äventyras.

Critical race theory har helt enkelt blivit ett buzzword för all progressiv undervisning, vare sig det handlar om jämställdhet, rasism eller ojämlikhet. I vissa stater har CRT nu förbjudits. På långt fler platser leder motståndet till självcensur, och omöjliggör samtal om hur svarta amerikaner blir orättvist behandlade av rättsstat och polis.

Parallellt med det konservativa korståget i USA väckte den franska utbildningsministern uppståndelse när hon tidigare i år deltog i extremhögerns favoritkanal CNews. Ämnet för dagen var postkolonial forskning. Frédérique Vidal hävdade att ”Vad vi ser på universiteten är hur folk utnyttjar sina titlar och den aura som omger dem (…), de gör detta, säkerligen, för att marknadsföra radikala eller militanta islamvänsteridéer”.

Många förbryllades av hennes uttalande om ”islamo-gauchisme”, en term som uppfanns av akademikern Pierre-André Taguieff under tidigt 2000-tal för att beskriva en ohelig allians mellan vänstern och islamister, men som senare avfärdades av forskare som oseriös. Termen för tankarna till den antisemitiska konspirationsteorin om judebolsjevism under 1930-talet, där nazisterna beskyllde judarna och kommunisterna för att vara i en världsomspännande maskopi. I dag har språket förändrats. Det är framför allt muslimerna som målas upp som ett samhällshot. Men tankestrukturen finns kvar; en rasifierad minoritet antas kollaborera med vänstern och planera ett maktövertagande.

Diskussionen i Frankrike är slående lik den amerikanska debatten. Trots att den ena talar om rasism mot svarta medborgare, medan den andra fokuserar på islam, fyller de samma politiska syfte. Att erkänna den institutionella rasismen mot svarta amerikaner är att underkänna den amerikanska statens neutralitet. På samma sätt går det inte att studera islamofobi i Frankrike utan att belysa den egna statens koloniala historia i muslimska länder.

För högern fyller det en dubbel funktion att börja så tvivel kring kritiska forskningsdiscipliner; att hävda att de är politiska, vänstervridna och aktivistiska snarare än faktabaserade. På så vis slipper de göra upp med den koloniala skuld som bidragit till deras egna politiska framgång. Och genom sin vädjan om vetenskaplig forskning uppfinner de också sig själva som en rationell röst. Med den logiken blir alltså politikerna forskare som bara önskar sig korrekt fakta – medan forskarna blir politiska aktivister med egenintressen.

Ett sådant narrativ är välkommet i Danmark. Här har den politiska utvecklingen länge ifrågasatts från forskarhåll, inte minst för den så kallade ghetto-lagstiftningen. Det var under det tidiga 2000-talet som borgerliga Venstre började diskutera rasifierade arbetarklassområden som ”ghetto-formationer”. Knappt tjugo år senare har ghettopolitiken etablerats i de breda politiska leden – politiker från borgerlig till socialdemokratisk höger har ringat in områden där utlandsfödda danskar och deras barn bor, och benämnt dem som ghetton.

För tre år sedan kulminerade det med det socialdemokratiska ”ghetto-paketet”, som bland annat fastslog högre straff för brott som begås i ”ghetton”, möjligheten att vräka invånarna från deras hem, och villkorade barnbidrag. Enligt de danska politikerna motverkar den här politiken segregation. Deras påståenden går emot all expertkunskap på området. Det gör också deras definition av vad ett ghetto är, som i dansk politik är en hemmasnickrad variant, frikopplad från ordets historiska betydelse.

Men de danska politikerna bryr sig mindre om forskningsresultat och mer om vad de signalerar till sina väljare. I ett Danmark där statsministern för en tid sedan sa att målet är att ha noll asylsökande, har det bara varit en tidsfråga innan den ideologiska statsrasismen börjar göra avtryck på forskarfriheten. Ett tydligt exempel kom redan förra året, då invandrings- och integrationsdepartementet beställde en rapport från Roskilde universitet. Integrationsministern önskade sig en alarmistisk berättelse om social kontroll bland muslimer. Det fick han inte.

När forskarna inte presenterade de resultat som politikerna hoppats på togs den bort från departementets hemsida. Någonting som går emot praxis, och enligt experter också kan vara olagligt.

Den makulerade rapporten var ett förspel till vårens universitetsdebatt. Det handlar om att signalera vilken forskning som är önskvärd. Än så länge är varken studier kring genus eller migration förbjudna. Men i ett upprop, signerat av 3 241 forskare, varnar den danska universitetsvärlden för konsekvenserna av Dahls och Messerschmidts förslag: Det kommer att leda till självcensur.

Den som är mån om forskningsfrihet bör vara ytterst vaksam på de förslag som nu läggs. På somliga platser, som i Ungern, är viss kritisk forskning, som genusvetenskap, redan förbjuden.

I Danmark lämnas forskarna i stället med en varning: det ni studerar kan när som helst upphöra att kallas för vetenskap.

Det är inte bara en attack mot en viss typ av forskning.

Det är en förvarning om vilken funktion akademin ska ha. Producera forskning som rimmar med statens politiska intressen – eller bli avfärdade som aktivister.