Naiva världsförbättrare med livsfarlig elitism
Därför älskar tech-eliten filosofiinriktningen ”longtermism”
Hur ska man leva ett liv som bidrar med mesta möjliga gott i världen?
Frågan är lika gammal som människans samvete, och för ett antal år sedan formulerades ett svar inom den filosofiska inriktning som kallas effektiv altruism (EA).
Den centrala tänkaren och ansiktet utåt för rörelsen var den unge filosofen William MacAskill, utbildad på Englands finaste universitet. Han var inspirerad av moralfilosofen Peter Singer och hans tankar om att det är rätt att leva – inte bara tänka – utifrån principen att alla människoliv är lika mycket värda. MacAskill började donera stora delar av sin lön till välgörenhet, och byggde en rörelse där anhängarna avgav löftet att avstå merparten av sina livsinkomster. Resultatet blev också bland annat organisationen GiveWell, som utvärderar hjälp- och biståndsinsatser, som hjälper folk som vill skänka pengar att ge till sådant som verkligen har effekt. MacAskill förenade en moralisk hållning med något som faktiskt verkade ge effekt, och fick en stor följarskara.
Effektiv altruism har kritiserats, både för sin elitistiska utgångspunkt och för att vara moraliskt tom. Samtidigt har de organisationer MacAskill skapat samlat ihop och donerat enorma summor pengar: GiveWell har förmedlat donationer på mer än en miljard dollar och det finns uppskattningar på att deras verksamhet har räddat 165 000 liv.
De senaste åren har MacAskills filosofiska väckelserörelse vänt sig bort från malariabekämpning och svält mot mer avlägsna mål: mänsklighetens framtid på lång sikt. I hans senaste bok What we owe the future bekänner han sig till den så kallade longtermismen, som fokuserar på så kallad ”existentiell risk”. Det handlar om hot med potential att utplåna mänskligheten, som en snabb och okontrollerad AI-utveckling, kärnvapenkrig och pandemier.
Bostrom har samarbetat med filosofen Nick Beckstead, som skrivit att det är viktigare att rädda människoliv i rika än i fattiga länder
Longtermismens utgångspunkt är att människan som art bara funnits under kort tid, och att framtiden för vårt släkte potentiellt är mycket lång. MacAskill och andra företrädare, som filosofen Toby Ord, menar att framtida, potentiella, människoliv bör värderas lika högt som de människor som lever i dag, och att en mycket större del av våra resurser och tankekraft därför borde läggas på att skapa goda liv även för dem.
En av inriktningens främsta tänkare är svensken Nick Bostrom, som menar att människans verkliga potential finns i en framtid där vi med hjälp av teknik förfinat den mänskliga kroppen och hjärnan så att vi når vår fulla potential. I en sådan transhumanistisk framtid kan människan både kolonisera rymden, och leva lycklig i ett teknoutopiskt tillstånd.
Bostrom har fått kritik för att hans visions kan tolkas som att han vill skapa en slags övermänniska, modellerad efter hans egen vita, manligt dominerade elitmiljö. Bostrom har samarbetat med filosofen Nick Beckstead, som skrivit att det är viktigare att rädda människoliv i rika än i fattiga länder, och inom longtermism-kretsar finns en diskussion om att det innebär en risk för mänskligheten om mindre begåvade individer får barn med varandra. I höstas publicerades gamla inlägg av Boström där han för fram rasistiska tankar, något han sedan bett om ursäkt för.
Longtermism är ett intressant fenomen, inte minst eftersom den gifter ihop tänkare på världens flottaste universitet med en annan inåtvänd och mansdominerad elitmiljö: de naiva techoptimisterna i Silicon Valley. Enligt tidskriften New Yorker hade institut kopplade till inriktningen förra året finansiering på runt 30 miljarder dollar, vilket kan jämföras med FN:s flyktingorgan UNHCR som har en årlig budget på 10 miljarder dollar. Elon Musk har sagt att MacAskills senaste bok ligger nära hur han själv tänker, och den nu fallne kryptokungen Sam Bankman-Fried var en del av EA-rörelsen och longtermismen.
Enligt EA är det konsekvenserna som räknas, och därför uppmanades tidigare unga idealister att ge sig in i finansbranschen snarare än att bli läkare eller biståndsarbetare. Tanken var att det är mer effektivt att tjäna mycket pengar och sedan ge bort dem, än att försöka göra gott på egen hand. Problemet blir att rörelsens företrädare genom sitt värv riskerar att förstärka de strukturer som skapar den fattigdom man vill bekämpa – och dessutom att korrumperas av de värderingar som råder i finansbranschen. Bankman-Fried, som hade lovat att skänka bort en stor del av sin förmögenhet är nu åtalad för bedrägeri och penningtvätt, och riskerar 115 år i fängelse.
Boken präglas av ett naivt, teknokratiskt, på gränsen till antidemokratiskt perspektiv
Nick Bostrom har gjort uttalanden som går att tolka som att han inte anser att klimatkrisen är ett existentiellt hot, eftersom det är nästan säkert att åtminstone en del av mänskligheten kommer att överleva den – underförstått från den rika delen av världen. Även om både Bostrom och MacAskill anser att klimatfrågan är viktig, blir ändå slutsatsen att mer tid, energi och forskningspengar istället läggas på andra saker, som hur vi skyddar oss mot ett fientligt AI-medvetande eller hur människan kan kolonisera rymden. Det budskapet älskas av den rika techelit som lever sitt liv helt losskopplat från världens akuta problem, och gärna ger en skärva av sina miljarder till institut med sexiga namn som Future of Life Institute, Future of Humanity Institute och allt vad de heter.
Filosofiprofessor MacAskills bok What we owe the future har fått fina recensioner, men för mig framstår den som nästan helt tom och politiskt potentiellt farlig i sin brist på maktanalys och kritiska perspektiv. Här finns resonemang om att det hade varit bra om mänskligheten hade agerat tidigare mot klimathotet, men ingenting om att det är fossilkapitalet som aktivt motarbetat och blockerat de politiska åtgärder som vetenskapen förespråkat i decennier. Boken präglas av ett naivt, teknokratiskt, på gränsen till antidemokratiskt perspektiv, där MacAskill utgår från att mänskligheten kan resonera sig fram till gemensamma värderingar som sedan kan “låsas in” i tusentals år.
Det finns viktiga poänger i delar av longtermismen, som att vi i många beslutprocesser skulle behöva ta större hänsyn till kommande generationer, och att vi borde bli bättre på att värdera risker som har ganska låg sannolikhet att inträffa. Men det som skapar den kortsiktigheten är politiska strukturer och maktförhållanden, och de vinstkrav på kvartalsbasis som är grunden för dagens ekonomiska system. Om detta finns inte mycket insikt eller diskussion inom longtermismen.
Kanske ska den ursprungliga EA-rörelsen och dess lockelse på unga idealister förstås som en reaktion på en tid där de vanliga vägarna för påverkan – politiskt engagemang eller aktivism – känns meningslösa. Om det inte går att förändra systemet, så blir frågan vad man bäst gör inom det. Men i takt med att fokus har flyttats från myggnät och fattigdomsbekämpning till longtermismens spekulativa frågeställningar, så riskerar man att i symbios med tech-kapitalet förstärka, snarare än avhjälpa, de orättvisor man från början ville råda bot på.
Hur ska man då kunna göra mesta möjliga gott i den här världen? Frågan kvarstår. Men en sak är säker: den som själv saknar maktanalys, riskerar lätt att bli gisslan hos någon som faktiskt har en.
