Teknikhärskarna låter inget vara vårt eget

Silicon Valley koloniserar världen med slavägarmetoder

Elon Musk och Mark Zuckerberg dikterar människors kulturella utveckling

När Leland Stanford 1876 köpt marken vid Palo Alto vände han sig till sin fru och världen med orden: “Kaliforniens barn ska nu bli våra barn”.

Ursprungsbefolkningen och deras ättlingar skulle assimileras till produktiva amerikaner och göra Stanford och hans konservativa politikervänner rikare och mäktigare. 1800-talets järnvägsbyggen övergick till 1900-talets halvledarfabriker, datoriseringen till dagens datadrivna AI-utveckling. Allt med en sak i centrum: möjligheten att hänsynslöst exploatera andras arbete.

Malcolm Harris nyutkomna bok ”Palo Alto” är en unik exposé över 150 års tech-historia. År då Stanford och Silicon Valley koloniserat världen med hjälp av slavägarmetoder och kulturell assimilering. Palo Altos barn kommer nu från hela världen. Både till det universitet Leland Stanford grundade på Puichon-stammens mark, och som datapunkter in i techbolagens serverhallar bredvid. Leland Stanfords idéer koloniserar, assimilerar och exploaterar i dag hela världen.

 

Apples telefoner tillverkas i Kina under slavliknande förhållanden. Google tjänar miljarder på att sälja ut våra digitala liv till högstbjudande, men skiter högaktningsfullt i de outsourcade marockaner som rensar bort halshuggningar från Youtube. Microsoft tränar tillsammans med Stanford-universitetet så kallade AI-agenter att autonomt kommunicera, planera och etablera relationer med varandra. Detta för att bot:arna ska kunna arbeta och konsumera utan oss.

Allt säljs in till världen med söta morötter men också med en svidande piska. Puichon-stammen erbjöds mat, arbete och utbildning mot att de gav upp traditioner och språk. De som vägrade, ställdes utanför samhället. Palo Altos senare härskare – Steve Jobs, Eric Schmidt, Mark Zuckerberg et al – har precis som Leland Stanford och hans vänner formerat sig i ett politiskt-militärt-teknologiskt komplex. En maktkoncentration optimerad att assimilera och skörda frukterna av våra interaktioner, vår blotta existens i en digitaliserad värld.

Vi ska inte längre tillhöra oss själva, inget ska vara vårt.

 

Jag läser ut Harris bok på vandrarhemmet i Korpilombolo. På macken intill är dieseln helt slut. Riskkapitalägda Qstar tycker det är för dyrt att möta efterfrågan så här långt norrut. Alla har alltid försökt nyttja Tornedalens resurser, men aldrig gett något tillbaka. I Korpilombolo är råvaran skog, och precis som i Palo Altos digitala fabriker härskar Taylorismen förklädd till innovation: skogsägarna pratar om hållbarhet och långsiktighet, men väljer de underentreprenörer som kan pressa ner lönen mest för de invandrade skogsarbetarna. De är de enda som accepterar de totalt laglösa arbetsvillkoren; situationen i hemlandet är värre, men i bland går de ändå back på lån de tvingas ta för att betala resor, utrustning och skyddskläder.

Mot yttre fiender enas man, och det regionala minoritetsspråket – meänkieli – svetsar samman och bär identitet och kultur. Det där retade staten och de stora kapitalägarna något oerhört under 1900-talets första decennier. Man behövde splittra de självständiga bönderna och små skogsägarna för att de, deras marker och lojalitet skulle tillfalla Stockholm och bolagens expansionsplaner. Man ville, precis som Leland Stanford och hans kompis president Hoover, tjäna pengar på deras hembygd och muskelkraft. Det kräver assimilering.

Under 1900-talets första hälft sattes därför barnen i ett slags internat som kallades “arbetsstugor”. Arbetet bestod i enklare sysslor med ett enda syfte: att träna lydig arbetskraft till de stora skogs- och gruvföretagen. Föräldrarna övertygades om att barnen skulle få en bra skolgång och gott om mat. Inget sades om att hårda straff gavs till den som inte lärde sig svenska och höll sig till svenska värderingar och traditioner. Den som talade meänkieli bestraffades hårt. Men det fanns morötter också – julfester, god mat och fina kläder. Att tillhöra den svenska kulturen skulle få barnen att överge samhället de kom ifrån. En slags konsensusdriven, typiskt svensk, etnisk rensning.

 

Språkvetaren och docenten Birger Winsa har som ingen annan forskat i saken. Arbetsstugorna och folkskolans förbud mot Tornedalens språk och uttryck är enligt Winsa att ta bort människornas koppling till sin kultur och sociala kontext. Har man inga band till sin kultur, kommer man knyta an till något annat. Människor behöver ett sammanhang. Och berövade på det, tar vi desperat det vi kan få. Där kommer övervakningskapitalismen in; den kontrollerade miljö där makten kan diktera människors kulturella utveckling och därefter nyttja deras liv. Inget ska helt och hållet vara deras. Vilket är själva poängen med såväl arbetsstugor som sociala medier. Och koncentrationsläger.

Malcolm Harris sista kapitel ramas in av ett citat av Peter Thiel – mäktig, konservativ confidant till såväl Donald Trump som Mark Zuckerberg. “Det finns ingen naturlag som säger att västvärldens dominans kommer fortsätta.” Thiel menar att den måste säkras, och verktygen finns i Palo Alto. Precis som Leland Stanford 150 år tidigare, har han verktygen: Pengar, politiskt inflytande och erfarenheten från hänsynslös kapitalism.

Så, hur vore det att våga adressera maktkoncentrationen och ojämlikheten – de största problemen med AI och framtida teknologier?

Thiel kommer, precis som Elon Musk, från familjer som när apartheidregimen föll bara kunde se på när de afrikanska gruvorna bytte ägare. De såg Palo Alto/Korpilombolo-doktrinens första regel in action: den som styr det kulturella klimatets termostater, får makten över kapital och människor. Eller som Uber-grundaren Travis Kalanick sa: “Om du har något folk verkligen vill ha, kommer de hindra dem som vill stoppa dig.”

 

Vi måste börja skilja på innovation och industrialisering. Silikontransistorn som gav oss hemdatorn uppfanns inte alls i Silicon Valley, men där fanns billig arbetskraft som kunde massproducera den. Senare stal Applegrundaren Steve Jobs företaget Xerox idéer om framtidens datorer, och med hjälp av samma låglöneslaveri gjorde han sitt “dent in the universe”. Och den artificiella intelligens som nu alla prompt ska prata oinsatt strunt om – herregud. Ta bara det Peter Thiel-finansierade företaget Scale AI: 240 000 människor i länder som Kenya, Filippinerna och Venezuela som Scale betalar mindre än en dollar i timmen. Deras jobb: att manuellt träna AI:n att förstå skillnad på allvar och ironi, se skillnad på en reklamskylt och en barnvagn. Utan dem, ingen AI.

Så, hur vore det att våga adressera maktkoncentrationen och ojämlikheten – de största problemen med AI och framtida teknologier? Framstegen är ibland avgörande för mänskligheten, men ingen ska gå och tro att Palo Altos rövarkapitalism är en tvingande förutsättning för dem. I det här fallet är en annan värld faktiskt möjlig.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.