– Jag har själv vänner dömda till livstidsstraff
Rachel Kushners ”The mars room” skildrar livet i ett kvinnofängelse
”The mars room” är en rasande, oförsonlig skildring av livet i ett kvinnofängelse i Kalifornien.
Den handlar om hur det är att vara kvinna och fattig i dagens USA.
– Jag har själv vänner som är dömda till livstidsstraff, säger författaren Rachel Kushner, som har fått lysande recensioner för sin bok.
När jag träffar henne på bokmässan i Göteborg har hon precis landat efter en lång flygresa från Los Angeles. Hon säger att hon känner sig trött och jetlaggad, men det hindrar henne inte från att kasta sig in i ett intensivt samtal om fängelsesystemet i Kalifornien.
Rachel Kushner är sympatisk, vänlig och rolig.
– Eftersom ämnet var så smärtsamt var det viktigt för mig att boken även skulle innehålla svart, drastisk humor. Annars skulle den inte fungera. När mina föräldrar läste den skrattade de ofta. Om en bok är utan humor tycker jag inte författaren har gjort sitt jobb ordentligt. Jag gillar inte konst utan humor.
Slår ihjäl sin stalker
The mars room (samma titel på svenska, utgiven av Bookmark förlag) handlar om Romy som arbetar som strippa för att försörja sig själv och sin sjuårige son. Hon förföljs av en stalker och flyttar till Los Angeles för att bli av med honom. Men han lyckas hitta henne även där. I desperation slår hon ihjäl honom och döms till två på varandra följande livstidsdomar. Romys mor tar hand om sonen.
När Rachel Kushner började skriva så var hennes projekt att ta reda på hur fängelsesystemet fungerar i Kalifornien och varför bara fattiga sitter inlåsta, nästan aldrig någon från medel- eller överklassen. Hon började med att ta sig in i Chowchilla, världens största kvinnofängelse med 4 000 fångar.
”Fick se fängelset från insidan”
– Jag följde med en grupp kriminologer. Hade jag sagt att jag var journalist eller författare hade jag aldrig fått komma in. Vi fick gå in i folks celler och prata med dem, vilket var mycket ovanligt. Jag fick möjlighet att själv se ett fängelse från insidan.
Hon har ofta fått frågan om boken krävt mycket research.
– Men så är det inte. Mycket av det jag skriver om är välbekant för mig. Mina föräldrar är numera akademiker men var beatniks som unga och flyttade ofta. När jag var tio år bodde vi i Sunset district, en del av San Fransisco som turisterna sällan besöker. Det var ofta dimmigt och kyligt, en skrämmande plats med långa rader av likadana, nedgångna hus på sanddynerna och irländska pubar och spritbutiker längs gatorna. Ungdomarna knarkade, hade sex, satte eld på bilar. Det var en hård tillvaro utan någon kontroll från föräldrarnas sida. De flesta av papporna satt i fängelse men det visste jag inte då.
Pojkar med vapen
Rachel Kushner hamnade i en grupp med hårt festande klasskamrater som kallade sig ”White punks on dope”.
– Fast alla var inte vita. Pojkarna var våldsamma och en del hade vapen. Det var den världen jag levde i. Så jag skriver ur ett djupt personligt perspektiv och mina erfarenheter har gjort det möjligt för mig att konfronteras med några moraliskt komplicerade frågor, vilket jag är tacksam för. Jag har egentligen tänkt på människor i fängelse i nästan hela mitt liv och nu har det resulterat i en bok.
Hon har fått mycket beröm för sin förmåga att skriva med ett perfekt gehör för den verkliga världen.
– Det viktigaste för mig var att få rätt ton i boken. Det tog mig två år att skriva inledningskapitlet där Romy fraktas på en buss med andra fångar till ett kvinnofängelse. När jag väl gjort det kunde jag skriva resten av boken.
”Flest fattiga i USA”
Den gängse bilden av Kalifornien innehåller symboler som Hollywood, filmstjärnor, Silicon Valley, berömda universitet och långa stränder längs Stilla havet med surfande, solbrända ungdomar.
– Men Kalifornien är också den stat i USA som har flest fattiga invånare, något de flesta blir förvånade av att höra. Det är också den stat som har världens största fängelse. Det byggdes 1980 och sen dess satsar man varje år tolv och en halv miljon dollar på fängelser. Man kan tycka att pengarna skulle kunna göra större nytta om de satsades på att motverka fattigdomen.