Läsning ger makt och ska inte bara angå en elit

Tillgången till texterna och läskonsten är en fråga om demokrati

Nästan alla människor i världen högaktar litteraturen i den tryckta bokens form. Det vet alla författare som någon gång rört sig utanför sin världs kulturkretsar på internet eller i den verkliga världen. Varför skulle man annars tala om något så profant som teveserier som ”den nya romanen”? Även om ingen läser romaner i bokform, så är det romanen (inte berättelsen) som man använder för att förgylla teveserien. Alla blir glada eftersom det skänker underhållningen ett djupare värde än det har, vilket nästan alla vet.

Detsamma gäller ljudboken, annars hade man väl kallat den uppläsningen eller adapteringen, eller kanske ännu hellre ”den nya underhållningen”. För det är ju underhållande, i ordets mest respektabla mening, att höra en skicklig skådespelare läsa upp en roman. Precis som det för barnet är underhållande med en docka som kan tala själv.

Problemet är att det berövar barnet det allra viktigaste i umgänget med sina leksaker, nämligen att få sin fantasi och föreställningsförmåga stimulerad så att det kan skapa en egen röst åt dockan. När dockan får en egen röst kan barnet också föreställa sig vad dockan tänker, känner och säger.


Detta är en central del även i läsningen av skönlitteraturen, nämligen att höra en röst framträda ur en text. Ju högre kvalitet en text har desto tydligare framträder denna röst i läsaren och det skapas en situation som präglas av empati och man lär sig i läsningen att förstå känslor och i förlängningen hur man kan leva sitt liv. Detta kommer man inte runt, hur mycket man än krumbuktar sig.

Den stora risken är att dessa verksamheter och de privilegier som hör till dem, nämligen förståelsen och därmed makten över sin egen värld och sitt eget liv, blir förunnat en liten läs- och skrivkunnig elit

I ett samtal med Michael Silverblatt i podcasten Bookworm från 2006, talar författaren Zadie Smith om hur hopplöst hon tycker det är när man försöker framkalla en bild av läsning som om det vore passiv underhållning, som att titta på teve (eller att lyssna på ljudböcker.) Hon vill framhålla en annan bild av läsning: ”läsaren som en amatörmusiker. En amatörmusiker som sitter vid ett piano har ett stycke musik, som utgör verket, skapat av någon de inte känner och som de förmodligen inte förstår till fullo, och de måste använda sina färdigheter för att spela detta stycke musik. Ju större färdigheter, desto större blir gåvan man ger konstnären och som konstnären ger tillbaka. Så ser en otroligt omodern bild av läsning ut. Och när man tränar sig i att läsa, och när man arbetar med en text, så kan den bara ge en så mycket som man själv lägger ner på den. Det är en gammal lärdom, men den är helt och hållet sann.” (min översättning).


Som alla konstarter så springer även den aktiva läsningen ur ett djupt mänskligt behov av att förstå sig själv och sin värld. Den typen av konstart försvinner aldrig, utan följer med det mänskliga tillståndet genom generationerna, även om de individer som skapar dem och tar del av dem försvinner.

Risken är alltså inte att skrivkonsten försvinner, och inte heller läskonsten, utan den stora risken är att dessa verksamheter och de privilegier som hör till dem, nämligen förståelsen och därmed makten över sin egen värld och sitt eget liv, blir förunnat en liten läs- och skrivkunnig elit. Det är det som jag tror är det akuta, inte att ljudboken skulle ”döda litteraturen”, som Margit Richert tror att jag oroar mig för.

Dessutom är det så att utan ordentlig läskunnighet så försvinner inte bara förmågan att ta till sig litteratur och berika sitt liv oavsett vilken ställning man har i samhället, utan även förmågan att ta till sig information om det samhälle vi lever i så att man kan vara en informerad medborgare. Då försvinner även en viktig byggsten i det demokratiska samhället. Men inte ens då, i det fall demokratin skulle förvandlas till något annat, så är jag rädd för att litteraturen ska dö. Men den kommer bara att finnas för några få.


När Margit Richert säger att hon ofta går från att lyssna på ett musikalbum på en streamingtjänst till att köpa albumet på vinyl så gör hon en jämförelse som dessvärre inte är giltig. För i hennes exempel går hon från att lyssna på en digital ljudfil till att lyssna på ett analogt spår i en vinylskiva. Men när man går från att lyssna på en ljudbok till att läsa en riktig bok, så går man inte bara från ett medium till ett annat, utan man går också från att lyssna till att läsa.

Vill man göra en analogi med musiken här som faktiskt fungerar, så är Zadie Smiths exempel bättre, där läsningen jämförs med det aktiva musicerandet och inte med den passiva lyssningen.

Alexandra Borg menar i sitt försvar för ljudboken (och kanske mest av allt sitt forskningsfält), i SvD, att till och med ett barn kan skilja på detta, och hon anser att jag borde förklara denna skillnad mellan läsning och lyssning ”kognitivt, ontologiskt och mediespecifikt”, vilket jag i och för sig tror att jag gjorde redan i min första artikel och här försöker inskärpa.


Att författare och litteraturvetare som Richert och Borg så tillsynes naivt sväljer betet från ljudboksbranschen utan att se att det inte handlar om litteratur, utan om intäkter som genereras av övervakning via enheter för streaming, tyder på antingen en aningslöshet om den nya övervakningsekonomin eller ett ointresse för litteratur som, om det går så djupt som det verkar, är mycket oroväckande. Särskilt i ett land som Sverige, där teknikeuforin är starkast i världen samtidigt som den humanistiska bildningen alltid har varit en ytterst tunn fernissa.

Att ljudboken handlar om att samla in information om sin läsares beteende är heller ingen nyhet  – oavsett hur man sedan använder denna information. Anders Carlsson skrev om det i DN 2014 och varnade redan då för att ”det här är en ordning som kan rubba grundvillkoren i hela det litterära systemet”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.