Ingen hedersplats för Rimbaud – på grund av homofobi

Efterlevande: ”Alla skulle tänka på dem som homosexuella”

Av: Johanna Frändén

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Poeten Arthur Rimbaud (1854–1891).
Poeten Arthur Rimbaud (1854–1891).

I veckan avfärdade Frankrikes president Emmanuel Macron slutgiltigt förslaget att flytta Arthur Rimbauds kvarlevor till Panthéon.

Petitionen, undertecknad av en lång rad franska kulturpersonligheter, lobbar för att Rimbaud och Paul Verlaine skulle kanoniseras tillsammans i den franska republikens finaste gravplats. De två poeterna hade en väldokumenterad och absintindränkt kärleksrelation på 1870-talet, då Rimbaud skrev sina mest berömda verk Den berusade båten och Illuminationer. Förhållandet kulminerade 1873 när Verlaine sköt Rimbaud i handen efter att den senare hotat att lämna honom. Verlaine dömdes till två års fängelse, men brevkorrespondensen mellan dem fortsatte.

”Att ge två poeter som var älskare inträde till Panthéon skulle inte bara vara en historisk och litterär gärning utan också ytterst aktuell”, resonerar den franska kulturministern Roselyne Bachelot.

Men Macron valde att lyssna på Arthur Rimbauds efterlevande.

”Vi är rörda av hur fint Emmanuel Macron har hanterat frågan och förbigått den parisiska intellektuella lobbyn”, kommenterar familjen Rimbauds advokat saken.

Att tacka nej till en plats i Panthéon tillhör inte vanligheterna i Frankrike. Så vad driver Arthur Rimbauds efterlevande?

Det tycks, så här 150 år senare, handla om ett visst mått av homofobi.

”Alla skulle tänka på dem som ’homosexuella’, men det stämmer inte. Rimbaud varken inledde eller avslutade sitt liv med Verlaine, det här var bara några ungdomsår”, menar Jacqueline Teissier-Rimbaud, 75, vars mormors far var Arthur Rimbauds bror.

Också det franska Rimbaud-sällskapet har motsatt sig petitionen och påpekar att Arthur Rimbaud slutligen bröt med Paul Verlaine och flyttade till Afrika där han levde med en kvinna.

Rimbaud får vila vidare i familjegraven i Charleville-Mézières, dit människor fortsatt vallfärdar för att hylla en av den franska lyrikens förgrundsfigurer. Hans efterlevande får leva vidare i förnekelse. Livet är en fars som alla måste spela med i, som huvudpersonen själv konstaterade.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.