(V)isade vägen till demokrati
Kjell Östberg om det enda partiet som slogs för allmän och lika rösträtt 1917
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2017-05-14
”Utanför väntar ett folk i svält – väntar ett land som bjöd svältande barn och mödrar sablar och bojor för bröd.
Utanför väntar en värld i brand frälsningens vårhögtid – utanför väntar historiens största och stoltaste strid.”
Så dramatisk klingade Ragnar Jändels prolog när det socialdemokratiska vänsterpartiet samlades till konstituerande kongress i Viktoriasalen på Tunnelgatan, nuvarande Olof Palmes gata, den 13 maj 1917.
Och visst var det så. Utanför, runt hörnet hade nyligen tusentals kvinnor dragit Vasagatan fram mot Mjölkcentralen för att kräva mjölk till sina barn och mötts av polisens dragna sablar. Världen stod i brand och snart skulle revolutionerna svepa över Europa.
De hundratalet ombuden representerade vänstern inom socialdemokratin. De hade motsatt sig partiets ökade försvarsvänlighet och allt för nära samarbete med liberalerna. På partikongressen några månader tidigare hade Branting fått nog av kritiken och ställt ett ultimatum som vänstern inte kunde acceptera.
Partisprängningen var ett faktum.
Cirka 20 000 följde med till det nya partiet. Nu skulle inga parlamentariska hänsyn lägga hinder i vägen för kampen för socialismen, för freden och den internationella solidariteten. Men mer än något annat kännetecknades det nya partiet av ett djupt demokratiska patos.
Det gällde synen både på samhället och det egna partiet.
Som historikern Werner Schmidt visat var detta grundat i den kritik vänstern under lång tid riktat mot det socialdemokratiska partiets ledning för byråkratiska tendenser och viljan att sätta munkavel på oppositionen. Kongressen antog därför inte bara nya stadgar utan dessutom särskilda ”Demokratiska grundlagar” för att garantera den interna partidemokratin.
Redan i inledningsparagrafen hette det: ”Hos partiets djupa leder, icke hos några överledare, skall ledningen och avgörandet ligga. Partiets förtroendemän äro folkets jämlikaroch tjänare, icke dess herrar.”
Genom hårt reglerade villkor om mångsyssleri, rotation på ledande poster, återkommande medlemsomröstningar och till och med inrättande av en partiets ”justitieombudsman” ville man motverka uppkomsten av nya byråkratier. På detta område var Miljöpartiet ingalunda först.
Med Carl Lindhagens ord var detta en del av ett projekt där det yttersta målet var att skapa demokratiska människor med kraft att själva delta i samhällets omvandling. ”Att tala om … demokratiska ordningar utan demokratiska människor är en självmotsägelse.”
Kanske har en och annan av dagens liberaler svårt att ta till sig att det också var detta vänsterradikala parti som gick i spetsen för Sveriges demokratisering. Men så var det.
En huvudtes i den serie artiklar som på sistone publicerats i Aftonbladet Kultur är att de omfattande sociala mobiliseringarna under våren 1917 spelade en avgörande roll för de demokratiska reformer som genomfördes några år senare.
Det enda parti som fullt ut drev dessa krav 1917 var faktiskt det unga vänsterpartiet.
Högern var emot, inte minst den kvinnliga rösträtten, av principiella skäl.
Liberalerna ville fortfarande utestänga de allra fattigaste från den kommunala rösträtten och från att få plats i Första kammaren. Den behövdes som broms mot de anstormande massorna.
Socialdemokraterna, som principiellt var för den allmänna rösträtten, duckade och slöt upp bakom liberalerna för att inte äventyra fortsatt nära samarbete, snart också i regeringen.
Det politiska program som behandlades på vänsterpartiets kongress inleddes däremot med ett kristallklart ställningstagande för grundläggande demokratiska rättigheter: Allmän och lika rösträtt, enkamarsystem. Republik. Och valdagen förlagd till en söndag, så arbetarna skulle kunna komma ifrån för att rösta.
Programmet var säkert skisserat innan de folkliga protesterna brutit ut på allvar. Men under kongressens sista skälvande minuter antogs också ett Manifest till Sveriges arbetare färgat av de dramatiska händelserna utanför Viktoriasalen.
Arbetarna uppmanas att ”på varje plats … omedelbart bilda lokala arbetarråd allsidigt representerade platsens demokratiska folkelement, för att handhava den lokala ledningen av massaktionen”. För första gången dyker rådstanken upp i ett politiskt program.
Under de följande åren kom frågan om hur demokratin skulle kunna utvecklas i riktning mot arbetarkontroll dominera debatten inom arbetarrörelsen. Också socialdemokratin, företrädd av Gustav Möller och Ernst Wigforss drev hårt frågan om industriell demokrati. Som ekonomhistoriken Christer Lundh visat spelade vänsterpartiet en central roll för att fördjupa debatten i denna riktning.
Det är en tragedi att denna diskussion om vad demokrati egentligen skulle kunna vara snart övergavs av arbetarrörelsens huvudriktning. Och det är ett grymt ödes ironi att vänsterpartiets demokratiska drömmar tidvis vändes i dess motsats under dess stalinistiska resa.
Men för hundra år sedan kunde det unga vänsterpartiet inte bara stå i spetsen i kampen för grundläggande demokratisk rättigheter utan också ange färdriktningen mot ett annat samhälle:
Den socialism de kämpade för utgjorde med deras egna ord ”de arbetande massornas sociala och ekonomiska självständighetsförklaring, deras av dem själva gripna Magna Charta för samhällets omvandling och pånyttfödelse.”
Så, grattis på hundraårsdagen, vänstern i Sverige, till ett sådant arv att bygga vidare på!
