Debatten om kritiken snäv och historielös
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-03-25 | Publicerad 2015-03-09
Lars Hermansson efterlyser mer självkritik hos kulturchefer och förlagsfolk
På en av Aftonbladets kulturfester för kanske femton år sedan blev jag presenterad för chefen för ett av Sveriges största förlag. När han insåg vem jag var, och att jag dittills bara publicerat poesi, lyckades han i fyllan fästa blicken på mig, den var glad och uppsluppen. Sedan tog han handen ur fickan, gjorde tummen ned, sa ”poesi”, följt av ett pruttljud, och gick. Jag tror att denne förlagschef verkligen hyste en djup misstro mot poesi, att hans reaktion kom från hjärtat, inte från förlagets marknadsavdelning.
Den debatt om kritiken som pågår på några av landets kultursidor är snäv och historielös. Åsa Linderborgs och Åsa Beckmans försvar av sina kultursidor liknar, som poeten och kritikern Magnus William-Olsson skrev i en Facebookuppdatering nyligen, vasallernas ängsliga blickar upp mot fursten (Bonniers, Schibsted): ”Har vi skött oss bra, eller?”
Daniel Sandströms hållning är också en smula aningslös. Vet han inte att han företräder ett förlag som de senaste tjugo åren konsekvent skurit ned på svårsåld litteratur till förmån för den lättsålda? Linderborg, Beckman och Sandström sitter i samma sjunkande skuta och träter om vem som gör minst fel. Om publicistiska idéer och visioner sägs mycket litet. Det finns ju inga pengar.
Men det finns pengar, de bara fördelas annorlunda än för tjugo år sedan. Det är naivt att inte se ett samband mellan det faktum att svenska aktiebolag i dag i snitt delar ut 60 procent av vinsten till aktieägarna mot 8 procent på 1980-talet, och det faktum att allt fler svenska författare under denna tidsperiod fått höra från sina redaktörer att deras manus kan bli ”svåra att få igenom hos marknadsavdelningen”.
Det här är inget jag hittar på. Jag känner flera stycken, prisbelönta författare som i regel får (eller fick) fina recensioner, men det är alltså marknadsavdelningen som bestämmer över deras manus. Alla i branschen vet att de stora förlagen har gjort sig av med sina mellanskiktsförfattare, alltså de som inte kan betraktas som bästsäljande, men heller inte som avantgardistiska prestigeförfattare – varje förlag med självaktning måste ha några sådana.
Denna förskjutning i synen på litteratur som konst till litteratur som säljbar produkt började i en tid när förlagen skar guld med täljkniv – det var alltså inte besparingar som var orsaken – i dag har vinsterna minskat något. Att kultursidornas uppmärksamhetsfördelning bidragit till denna utveckling är ingen vild gissning. Hur hamnade vi här?
Följande är känt men tål att upprepas. 1998 beslutade Bonniers koncernledning att Dagens Nyheters kulturchef som då hette Arne Ruth, inte längre skulle vara en av tre chefredaktörer för tidningen, vilket fick Ruth att avgå i protest. Tidigare hade chefredaktörskapet delats mellan kulturchefen, nyhetschefen och chefen för ledarredaktionen.
Exakt hur koncernledningen tänkte när de fattade beslutet vet jag inte, men det är svårt att inte se det som symboliskt för den nedmontering av den seriösa kulturens betydelse i offentligheten som redan då var ett faktum men som sedan dess bara tilltagit.
Det är naivt att tro att en kultursidas utseende och innehåll inte speglar resten av samhällsutvecklingen, att den ekonomism som präglar vår samtid, den förskjutning som skett i synen på individen från medborgare till konsument, inte skulle få några publicistiska konsekvenser. För att kunna kritisera denna utveckling måste vi värja oss mot den tankens polarisering som ett allt hetsigare, klickjagande debattklimat lett till. Vi måste kunna inse att en företeelse kan ha många bottnar, att ett gott och ett mindre gott kan vara delar av samma utveckling.
Här följer några exempel: Att bli tvungen att recensera ett komplext romanbygge med hjälp av bara 1 500 skrivtecken kan leda till att du som recensent blir tvungen att mejsla fram det nödvändigaste. Kritiken har, tror jag, blivit stilistiskt vassare de senaste tjugo åren. Det är inte ens självklart att recensioner alltid blir bättre av att det finns tid för eftertanke. Många skarpa texter har kommit till skjutna från höften.
Men att aldrig ha tid. Och nästan aldrig utrymme. Det är klart att det gör något med ett språkområdes självreflektion.
Vad som också har hänt de senaste tjugo åren – parallellt med topplistor, författarintervjuer som liknar säljtexter, kulturkrönikor som liknar självreklam – är att kvinnor och personer med utomeuropeisk bakgrund har givits/fått/tagit större plats på kultursidorna (liksom
i medierna överlag). Ingen tror väl att genus eller hudfärg gör någon till en bättre skribent, men mångfalden av erfarenheter och perspektiv har verkligen vitaliserat svenska kultursidor.
Just därför är det dumt att blunda för att denna vitalisering bottnar i en identitetspolitik där upphovspersonens (grupp-)egenskaper och historia ibland skymmer saken, eller blir själva saken, helt i linje med den personkult (identiteten som varumärke) som kännetecknar vårt kommersiella kulturklimat.
En annan omständighet som är också är svår att inte uppfatta som symbolisk, och som också har sina goda och mindre goda sidor, är de många sammanslagningarna av kultur- och nöjesredaktioner de senaste tjugo åren (DN; GP; UNT m.fl.). Tanken, bortsett från att spara pengar, var att blanda högt och lågt, som man sa då, eller med mer postmodern jargong, att ”dekonstruera binära oppositioner”.
Detta dekonstruktiva arbete har varit viktigt för många frihetsrörelser – manligt/kvinnligt för feminism och hbtq-rörelser; vitt/svart för postkolonial antirasism. Men av bara farten dekonstruerades också den humanistiska bildningstradition som genomsyrat kultursverige och övriga Europa sedan 1800-talet: en borgerlig och patriarkal tradition, visst – en aning mindre så i sin socialistiskt färgade folkbildningsvariant – men som också innefattade sådana omistliga värden som noggrannhet, och respekt för sin meningsmotståndares bästa argument, samt en tilltro till konstens centrala betydelse i skapandet av ett bättre samhälle.
En tilltro som i dag knappt ens förekommer i valmanifesten. Det vore en stor sak om kulturchefer och förlagsfolk på ledande positioner slutade gå i försvarsställning och vara lojala mot sina marknadsavdelningar, och insåg att de under decennier bidragit till att gräva sina egna verksamheters grav. Först då tror jag att vi kan göra något åt saken. Tillsammans. Till dess: kulturskymning.
Lars Hermansson
Författare och litteraturkritiker
